Header

Läs det här och inse att det är den tysta rösten inom dig du behöver lyssna till. Den som redan låter högst och håller dig tillbaka i samma gamla kedjor, den du är van vid, det är den vi ska se till att få och hålla käft. Det här är ingen töntig övning. Det här är allvar. Läs. Fnissa. Rodna. Men läs. Och öva. Nu.

"Du klarar det aldrig." "Är du verkligen säker på det här?" "Du borde inte använda jeans." "Dina barn förtjänar en bättre förälder." "Du räcker aldrig till." "Du glömmer alltid." "Jag måste äta bättre, jag äter för dåligt." "Ingen förstår mig." "Ingen ser mig." "Ingen tycker om mig." "Jag börjar imorgon."

Vi kan fortsätta med olika meningar i all oändlighet, men jag antar att Du förstod min poäng. Att det är ett utdrag från den där rösten du har i ditt huvud som snackar en satans massa skit. Skulle du kunna tänka dig, att läsa meningarna igen? Fast den här gången imiterar du en politiker, tant Agda, Nasse eller den röst du använder när du låtsas härma någon annan. Gör det. Läs igen. Men ge rösten i skallen en mer... Oseriös ton.


Jag väntar här. Läs.


Kunde du hålla dig för skratt? Det kan inte jag. Jag läser orden högt för mig själv med en nasal stämma som liknar Prussiluskans. Ehm, det låter förjävligt och jag har svårt att ta orden på allvar. DU ska ha svårt att ta orden på allvar. För de är inte sanna. De är lögner skapade av din hjärna för att du ska skydda dig själv från alla faror den tror existerar.

Nästa steg är att tona ut. När du hör dessa förbannade ord som byggs utav inre oro, självhat och en önskan om att bli omtyckt - då ska du dra ner volymen på den där töntiga rösten som påstår att du inget kan, vill eller orkar.

Sträck ut handen. Se den där volymknappen, vrid åt vänster och hör hur den envisa rösten snart knappt hörs. Du måste vilja det här. Du måste testa. Öva. För annars fungerar det inte, och då låter du rösterna ta över. För ja. Ibland är det röster, man hör alla gamla och nya demoner. Då måste du ha verktyg. Vapen. Olika strategier för att jämna dem med marken, helst utrota dem för alltid.


Så testa. Vad har du att förlora? Egentligen.


Börja med att ge all negativ information som seglar igenom ditt medvetande en töntig röst, en röst du inte kan ta på allvar. Sedan sträcker du fram handen antingen i tomma luften eller i fantasin, och TAR tag i den där knappen. Skruva ner ljudet. Låt din inre mobbare tystna. Låt den kallas för fåntratten. Eller tönten. Den är en del av den. Men den är helt oviktig för din vardag, dina drömmar och ditt liv. Den tar över när det väl gäller. Tills dess. Skruva ner.


Gör det.


Sist, så säger du till dig själv. Jag är jag. Jag andas. Allt är okej. Jag kan känna mina andetag. Jag kan känna hur luften går in och hur det sjunker ut. Mitt huvud drar sig uppåt och jag växer som människa. Bröstkorgen lättar upp. Axlarna sjunker ner. Käkarna slappnar av. Och rösten eller rösterna har fel. Ingen kan förändra mitt sätt att tänka förutom jag, och jag vill höra bra saker. Jag vill byta kanal. För jag är bra. Jag klarar det här. Jag kan det här. Jag börjar inte en annan dag. Jag börjar nu. Jag är ett jävla lejon som leder mig själv framåt och inget bäbää får som springer med alla andra och blint följer vilken tanke/ledare som helst. Jag är min egen.

Amen.


Btw. För mig är Amen ett uttryck av enorm tacksamhet, jag är inte troende i någon religion. Det jag tror på är universum och kraften inom oss, och den är fuckin enorm. Så då säger man Tack med ett större ord. Amen.


Nu då?


Ja. Du gör tvärtom för allt som är bra. Du ger det goda inom dig allt utrymme. Du ger allt det positiva en stark, klar och tydlig röst. En röst du älskar. En röst du ser upp till. En röst du lyssnar på. Sedan skruvar du upp volymen.


Högt.


Högre.


HÖGRE!



Jag kommer aldrig påstå att det här är enkelt. Jag kommer aldrig påstå att du gör det här direkt och att ditt inre ändrar kompassen till mer vänlighet över en natt. Men du kan börja idag. Du kan börja din resa nu. Du kan börja inse här, att du inte behöver leva med de tankar du alltid haft. Du har makten. Du har kraften. Bara Du, kan förändra mönstren. Dina monster. Är du. Så hur ska du ha det?

Börjar du idag? För om du gör det, så är du en dag närmare till det där lyckligare tillståndet du bara drömmer om. Jag lovar.

Välkommen till en ny dag.

Amen.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ord. Ord. ORD som beskriver hur veckan varit? Alltså... Fantastisk?

Vi alla var jävligt trötta på fredag eftermiddag då mån-fre bestått av intensiv inskolning, nya rutiner och massor av intryck för oss alla - men givetvis mest för våran stora bebis. Hon har tacklat inskolningen på dagis som en dröm, vi är så tacksamma. Personalen är strålande underbara och det syns hur trygga kidsen är där på den småbarnsavdelningen. Nästan så att jag själv vill börja jobba där! Så gott har de det!

Våran stora lilla tjej har helt enkelt stort behov av detta, hon är ett dagis barn igenom ben och märg. Här hemma visar hon en sådan enorm utveckling i tal och kommunikation, sån energi! Jag är jätte glad att vi haft möjligheten att dra ut på tiden och låtit henne börja vid 1,5 års ålder, tror det kan ha mycket med saken att göra att hon var mer än redo.

Så jag. Alltså veckan har verkligen bestått till 100% barn. Vi har varken gjort eller pratat om mycket annat, imorgon jobbar jag och på tisdag ska jag sätta mig ner med alla papper/info för att starta eget. Fylla i och skicka in. Jo jo. Visst händer det mer saker än bara inskolningen haha, men den har stått i fokus och kommande vecka står det fortfarande i fokus att se hur hon reagerar, sover, äter igenom denna nya fas. Än så länge har det mesta strulat, men absolut på en hållbar nivå och icke oroande.

Alltså att se ens barn utvecklas.

Se henne lysa.

Uppleva.

Det är som guldstoft för själen. Jag har växt mycket som mamma den här veckan och känner mig ännu tryggare i vem jag är för henne, vilka vi som föräldrar är. Kan inte alls ta åt mig hela äran för hennes självständiga och kavata sida, tror inte att det är något vi huxflux lärt eller uppfostrat henne till sedan dagen hon föddes. Nej nej. Jag är helt övertygad om att vi alla föds med någon slags grund av vilka vi är, sedan påverkar givetvis även uppväxten från dag ett, men hon verkar ... ja...

Likna mig.

Det har aldrig skrämt mig att hålla tal inför mycket folk. Sjunga, njaä tack. Men tal är inga problem. Att jobba som instruktör i dans/boxning/spinning och ha klasser med 15-40 personer, en gång över 90 pers - det är också cool lugnt. Bara roligt! Gå in i ett nytt rum fullt med folk är bara spännande. Höja rösten mitt i en föreläsning ibland 400personer, inga problem. Jag bara gör det. Utan att ens reflektera.

JA, det har funnits långa perioder av mitt liv där jag INTE klarat av att göra ovan. Där jag med panikångest fått ge över en klass till en instruktör som råkade vara på mitt pass, sedan krypa hem. Krypa. Jag har gråtit och fått lämna föreläsningar för att jag inte klarar av den tryckande känslan av allvar. Så Ja. Finns många fler exempel. Det har inte varit spikrakt. Alls. Tro aldrig det om någons historia, även om de glömmer berätta om den andra sidan så har alla den.

Samtidigt är det i grunden vem jag är, och det har tagit en jävla massa år att komma tillbaka hit nu. Säga FUCK YOU till dem som försökt släcka mina inre stjärnor och till dem som sagt att stormen kommer ta mig om jag ens försöker skapa något vackert.

I am the fuckin storm.

Och det är vår dotter med. Och vi kommer uppfostra henne till att ha mål, visioner, tro på sig själv och en jävla massa skinn på näsan - eftersom att vi lever som vi vill lära.

Amen.

Likes

Comments

Det Glöder i mina ögon. Den här dagen är svår och den handlar inte bara om mig, därför tar jag mig inte rätten att berätta vad det är som pågår - men det är sorgligt. Vi gör vad vi kan för att hantera det. Och jag är så jävla klar med att låta kassa handlingar, händelser och beslut påverka våran vardag.


Idag är också en fantastisk dag. För jag och sambon är varandra närmare än någonsin och står starka tillsammans. Med honom går jag igenom vilken storm som helst.

Jag är en glad människa, en lycklig fan. Samtidigt finns det givetvis en helt annan sida. Den sidan har varit nedstängd ett tag, den sidan som bränner ångest som om det vore bensin. Den som tuffar på när andra hade satt sig ner och gett upp. Jag känner mig tillbaka. Och för varje podcast jag lyssnar på om framgång. För varje bok jag läser om hur vi kan ta makten över våra egna tankar och känslor. För varje möte med en människa där jag inser att deras åsikt om vem jag är inte påverkar mig längre. För varje dag jag kliver upp numera, vet jag. Vet jag att jag vägrar sitta på bänken och kolla på när andra väljs ut till laget men inte jag. Jag vet varför jag ska kliva upp igen.

Så jag vill tacka. Alla som mobbat. Jävlats. Missförstått. Hatat. Puttat. Sparkat. Avskedat. Slagit. Tryckt ner. Avvisat. Stulit. Utnyttjat. Hånat. Lämnat. Tack. Jag tackar alla dem, för lika mycket som jag har dem att tacka för alla ärr och öppna sår som äntligen läker, lika väl behöver jag tacka dem för den karaktär jag behövt bygga om. Skinnet som fått nya lager för varje år. Tankarna som inte längre reagerar direkt på känslan. Tack vare alla idioter som jag stött på så står jag där jag är idag. Tack vare alla ärr jag har, finns det inte en motståndare längre som kan tvivla på hur stark jag är. Framför allt, så tvivlar inte jag.

Den jävliga vägen är den som har hjälpt mig att kunna starta ett eget bolag som PT och Livscoach.

För fem år sedan borde jag dött i en överdos. Det är fortfarande svårt att ta in.

För att jag då inte såg att det fanns annat än det mörker som pågått i mer än ett decennium.

Så just idag, tackar jag dem som kastat bensin på min eld. Dem som fått mig att se rakt igenom människor. Dem som fått mig att uppskatta det lilla eftersom jag ofta inte haft mycket. Dem som lämnat bittra smaker och fått mig att känna skillnad på sött, surt och salt. Dem som lärt mig att blod inte är tjockare än vatten.

Just idag känner jag att det är på sin plats. Jag tackar ofta dem goda och vackra som funnits eller fortfarande finns med längs min väg, dem missar jag inte ett tillfälle att krama om eller säga vänliga ord till.

Men det är de som skapat de stora fallen, som fått mig att idag se tillbaka och fatta. Jag föll. Föll. Igen och igen. Så mycket hat. Så mycket ilska. Så många som velat se mig kräla och stanna där, inte vara mer. Inte vara mig. Inte vara fri. För då är jag för mycket.

Fuck you.

Thank you.

Amen.

Likes

Comments

Jag står mitt i något väldigt vackert. Det har tagit mig sedan tonåren att hitta hit. Nära tjugo år. Och allt jag kan säga är att det varit värt det. Nu. För nu ser jag en stor del av helheten och stannar upp i den, även om jag vet vad jag vill bli, göra och ta mig för - så har jag inte bråttom till det.

För ... jag är äntligen glad igen. Glad på ett sätt som gör att jag uppskattar mycket och stannar tankarna innan de springer iväg, ler åt min iver och ber mig själv stanna här. Det är så jävla okej. Jag måste inte bli allt idag. Eller imorgon. För jag Är redan så mycket. För mig, min familj. Allt som räknas.

Dansa. Gud vad jag ska dansa igen. Sjunga, jag ska sjunga även när ingen vill höra. Hjälpa andra människor till samma inre frid som mig, krigen pågår fortfarande - fast med annorlunda verktyg och attityd.

Känner mig trygg. Lugn.

Är på jobbet och kör femtioprocent, här visade det sig tydligt att något är annorlunda. Jag har jobbat hos min tjej (brukare) i över fem år och IGÅR fann vi en lummig koloniträdgård som är ibland det vackraste jag sett. Bara tjugofem meter ifrån hennes bostad. En plats jag inte sett för alla snår och illa skötta buskage. Bara trott det varit en överväxt plats med skräp. Bara. Det var inte så bara.

Vi mötte en dam, en sådan där livskraftig madame och hon berättade mer än vi frågade om. Fick med oss medeltidaärtor. Det är jag, sådana upplevelser är vad som bygger grunden för mindfulness. Närvaro. Glada tankar. Positiva vibbar.

Jag vet att det kommer nya utmaningar, fan är i en just nu men kan inte prata om det, och det kommer aldrig vara så att världen stannar på en enda perfekt känsla eller plats för att sedan stå där. Det kallas stangera. Att fastna. Vi alla måste vidare. Och jag tror äntligen min kropp och knopp samtidigt fattat vad detta innebär. Freikkin mirakel.

Imorgon börjar inskolningen på dagis och det är ett äventyr som hon kommer älska. Den elfte september börjar hon sin första riktiga dag förutsatt att inskolningsveckan löpt fläckfritt och jag jobbar mitt andra dygn denna månad. På tisdag morgon kliver jag av och det första vi ska göra är att lusläsa nätet om hur man gör den perfekta affärsplanen och ansöka om fa-skattsedel. Det händer grejjer.

Och jag är i en lycklig balans.

Påminner dem, som tror kanske att jag bara ramlat in i denna fina sfär, att jag har inte bara jobbat hårt för att komma hit - jag är ramlat, gått fel, blivit sårad, utnyttjad, lämnad, hatad, ratad och så mycket mer - MEN jag väljer det positiva ur alltet. Se vad fan det var som fick mig att må som jag gör idag som jag vet att andra drömmer om.

Kan jag. Kan du.

Amen.

Likes

Comments

Alla mina inte.

Jag har inte slutat tvivla på mig själv. Jag har inte slutat misslyckas eller få dåliga resultat. Jag har inte slutat älta. Jag har inte slutat gräma mig. Jag har inte börjat leva ett renlevnadsliv utan avstamp. Jag är inte bara inspirerande. Jag är inte bara mamma. Jag är inte bara kvinna. Jag har inte glömt. Jag har inte slutat känna ångest. Jag har inte tappat bort mitt hjärta. Jag har inte slutat känna smärta. Jag har inte slutat inbilla mig olyckor som ännu inte hänt. Jag är inte perfekt. Jag är inte speciell. Jag är inte mer än någon annan. Jag är inte ödmjuk. Jag har inte funnit hela min väg. Jag har inte.

Den jag är. Den jag blir. Vad jag gör. Vad jag skapar, är på grund av allt det jag inte är och aldrig kommer bli. För jag försöker inte vara allt. Inte nu längre. Inte nu längre. Inte. Att släppa taget om att vara Allt är vägen till att skapa utrymme för personlig utveckling. Självdisciplin föds ur sorg. Ur askan. Blir elden.

Jag förväntar mig allt. Men behöver inget mer.

Jag härmar alla som verkar må bra och lär mig av deras livsmönster, utan att sträva efter samma sak som de har. För jag Är jag.

Självdisciplin är att sitta mitt i en storm av ångest, och sluta putta bort den. Istället öppna ögonen. Se den. Se ditt Mordor. Möt din Voldemort. Gå in i samma rum som Jigsaw. Hoppa ner i ditt mörka hav. Du behöver inte vara rädd, för du är din egen livvakt och du är ditt mörker. Möt upp. Säg till ditt svarta att ni är ett och utan varandra är ni en person som inte lärt sig någonting. Jag är allvarlig. Självdisciplin är inget hemligt recept som bara ges till vissa i världen.

Det handlar om att gå till sina rädslor. Sluta gå från dem. Erkänn det du inte är. Det du inte har. Gråt. Skrik. Hämta andan.

Du är okej.

Du behöver inte någon annans bekräftelse på vem du är ellerr borde vara, Du behöver DIN bekräftelse på att Du är okej. Så jag säger det igen. Jag är okej. Upprepa. Jag är Okej.

Känn mentalhunger efter att vilja mer än att stå ut och vänta. Känn känslan av att oavsett var du är, hur du mår, vad du gör - så finns helt andra sidor av andra mynt. Du kommer inte för alltid stå där du är idag, det är bara det att ingen har berättat för dig att det inte är så. Ingen har sagt till dig att du Kan. Du är förmodligen som jag, uppväxt eller omringad av en miljö och människor som ser begränsningar. Som skrattar åt dina visioner. Som säger att du är galen.

Var galen.

Vem ska du lyssna på? De som inte uppnått ett skit eller De som kämpar varje dag för att finna mer än bara livets andetag?

När du bestämt dig för det, vilken sida av dig själv du ska stå på... Där har du det. Receptet på en grund till vad folkmun kallar självdisciplin. Stå enad med dig själv, gå mot strömmen. Säg Fuck Off till alla Fuckers som tänker säga att du borde sätta dig ner och vara den du alltid varit för det är bekvämast för dem.


För dig som behöver veta något om mig för att tro på vad jag säger. Jag var fattig. Jag var djupt ner i alkoholen i många år. Jag levde igenom mina maniska episoder. Jag har tagit en överdos. Jag borde vara död. Jag har blivit slagen. Hotad. Hatad. Jagad. Ratad. Jag känner mig gammal. Det har varit ett långt jävla liv och dessa rader beksriver endast en bråkdel, men för mig handlar det aldrig längre om Då. Det handlar om Nu. Det är allt vi har.


Amen.


Likes

Comments

Det blev inget onsdags eller torsdags inlägg. Det blev heller inget veckobokslut. Vad blev det då?

Ingenting?

Det blev paus. Från mycket. Vila. För allt. Jag har gått igenom en del saker och insett hur barndomen satt sina spår, trodde att jag förstått det mesta redan - men igenom en underlig mardröm i måndags satte något igång och gräva. Djupare och djupare.

Barnet har sovit inte alls denna vecka och då har jag valt att bara vara i nuet med det som räknas. Mitt syfte. Mig själv. Min familj. Det är inte alltid skit enkelt att leva som jag vill lära ut, samtidigt är det lätt. Jag sätter alltid mina hjärtan framför drivet och ledaren inom mig. Alltid.

Men nu är jag här och insikten behåller jag för mig själv ett tag. Den är så omfattande och jag hade inte riktigt insett hur annorlunda min uppväxt varit förrän nu. Spännande, samtidigt skrämmande utan några dramatiska överdrifter. Börjar förstå grunden till vem jag är och vad många ruskigt dåliga beslut grundar sig i, det förändrar givetvis inte dåtiden. Däremot ger den en ökad förståelse och förlåtelse till mig själv. Sånt som jag inte vill lära vårt barn och därför behöver mer kunskap om för att klara av en förändring i mitt grund tänk, snurrigt och allvarligt.

För övrigt, snart är 1 1/2 år på heltid hemma över för vår lilla guldbulle. Bara en vecka kvar sedan börjar inskolningen, känns roligt och utvecklande för henne. Vi har redan hälsat på och det känns väldigt bra. Hon kommer mest troligt inte vilja gå hem när vi hämtar haha

Just idag idag måndag blir det en promemad till affären, utelek och allmänt lugnt. Har ett par samtal till dotterns dietist, vänner och företag - men annars total cool dag.

Ett av mina mer icke informativa inlägg, det får bli så idag. Det är en del av mig. Under september kommer det ske några förändringar här och närvaron kommer öka, jag längtar! Spritter av kreativt skrivande inom mig!

Ha en fantastisk dag alla där ute. Jag tror på er och tänker på er, hoppas ni gör detsamma för er själva.

Amen.

Likes

Comments

Lugn. Trött. Mysig. Helt okej ord som beskriver hur veckan varit, igen har vi varit utomhus hur mycket som helst trots att det regnar. Märks väldigt väl att en har barn i ettårsåldern. Kiddo klättrar på väggarna eller oss om vi inte tar oss ut minst två timmar, bara dra på regnstassen och gå!

Jag har börjat känna känslor av ledsamhet och en ordentlig trötthet sänkte mig i mitten av veckan, men eftersom jag vet att allt sitter i hjärnan så vägrar jag bara lägga mig ner och vila (kom ihåg att är du utmattad så lyssna på din inre röst och inte min) som man kallar det.

Istället för att stressa järnet för att tvinga mig själv att orka, har helt enkelt de jobbiga känslorna fått hänga med när jag reser mig för att göra yoga 5minuter. Meditera 3 minuter. Eller bara diska och shejka röv till nån Beyonce låt. Det krävs inte mycket alla gånger för att resa sig, men det krävs att man gör det.

Nyckelordet balans handlar numera mycket för mig om att sluta bli av med jobbiga känslor och istället äga dem. Känna dem. Samtidigt som jag äter eller duschar. Rör på mig eller ringer Skatteverket. Att inte sluta leva för att hjärnan påstår att mitt hjärta kommer stanna om jag rör mig en meter från tv:n och vad netflix än har att erbjuda.

Veckans vackraste händelse var när barnet plockade smultron med mig.

Veckans underbaraste händelse var när sambon från ingenstans klev upp och lät mig sova ut. Utan att ens fråga om jag var trött.

Veckans roligaste är hur mycket vi sett av kusinerna, alltså mina brorsdöttrar med familj.

Ja. Jag kämpar på helt enkelt. Från att flera veckor känt mig i balans så har jag tappat något, men det är lugnt. Inget varar för evigt.

Hur har din vecka varit? Några nya fina minnen?

Kram!

Likes

Comments

Alla Dessa Larm.

Cancer av kött, korv och chips. GMO överallt. Ena dagen ska vi äta ägg, ALLA ÄGG, den andra dagen ska vi sluta pga gifter och illa skötta hönor. Djuren mår kasst och jorden skövlas. Det ska vara näringsrikt och krav. Eko och närodlat. Rätt kanel och Fel kanel kan skapa hätska debatter mellan dietister och hobby allvetare som egentligen inte vill någon illa utan alla bara tror så skarpt på just sin kunskap.

Larm. Livsmedelsverket och WHO slår larm enligt rubrikerna i tidningarna.

Gemene man och ointresserade Svennsons hinner aldrig ikapp. LCHF talar gott om Bacon. JJ Virgin påstår att det är skit. Veganer. Vegetarianer. Allätare. De flesta försöker inte ens förändra sina kostvanor till slut därför att påståendena är så många att en vet fan inte vart man ska börja.

Jag har grävt mig så djupt in i denna djungel nu och inser två år senare än alla andra att krossade linfrön tydligen inte får säljas längre. PGA larm. Mh. Djupt in i hjärtat av all denna mat hets så finner jag inga riktiga svar, alls. Det finns forksning som är i vilken riktning du än vill att den ska vara. Eftersom vissa rapporter om hur bra mjölk eller nötter är, är framforskade/rapporterade av just MJÖLK/NÖT industrin, givetvis kommer de finna positiva saker med sina produkter.

De som är rädd om miljön och djuren kommer alltid hånskratta åt att det skulle finnas mineraler eller vitaminer i kött som vi behöver - de ser ond bråd död och lik. Djurplågeri. Vilket även jag ser och därför inte klarar av att äta kött mer. Jag klarar heller inte av mjölk produkter pga hur kossorna mår även i det här landet. På andra plats så verkar jag vara allergisk mot mjölkprotein så det är inga större problem.

Sedan har vi larmet om gluten.

Det farliga gluten. Havregrynet som har ett högre glutenvärde idag än för trettio år sedan, enligt en del rapporter. Sen har vi dem som inte ser några fel alls eller infektionsrisker.

Behöver jag ens nämna socker?

Ni vet ju. Man blir så jävla trött.

Så en bibel enligt mig att luta sig mot är FoodPharmacy, jag tycker de har ett logiskt och realiskt tänk. Utan att det blir någon slags renlevnad och excorsim över allting. För mig har de senaste åren inneburit en radikal förändring i kosten, jag upptäckte hur känslig jag var för socker och sedan jag till 90% lagt av med sötsaker eller ens sötad mat, så har jag heller inte varit nämnvärt fysiskt sjuk. Lade om till LCHF förra sommaren och då började ätstörningarna somna in och försvinna, mättnadskänslan var en AHA upplevelse. I juni 2017 började jag äta Vegan kost efter för många dokumentärer och filmer om hur djuren har det, har så mycket mer energi och lovar - om jag inte börjat äta så rent så hade jag inte klarat av att ta mig ur depressionen jag blev sjukskriven för på egen hand.

Det var som om all frukt, alla grönskar, baljväxter och enkel mat renande något. Jag kunde se klarare. Något jag inte kommer backa från. Kan tänka mig äta fisk eller räkor någon gång, men mjölkprodukter från ko eller nöt/fläsk/kyckling äter jag aldrig igen.

Och Barnen då?

Barnen, vad fan ska jag mata vårt barn med utan att känna att jag förgiftar henne? Gash, jag har en autoban i skallen av olika råd, forskningsrapporter, Östersjöns Larm, besudlade majskorn, vetenskapliga artiklar om soja, dör vi av potatis? Det är helt galet. All denna information hittar finns att tillgå lätt som en vegansk glutenfri sockerfri cancerfri plätt. Stressande bara, för ibland undrar jag vad vi låter vårt barn äta.

Är ägg fel? Kan nektarinerna från Spanien innehålla mer gifter än äpplet? Är det okej att låta henne ta en stripes från min tallrik? Inte nog med att man ska se till att de inte sätter i halsen, man ska se till att inte själv sätta i halsen medan man försöker vara en kunskapsbank och kock till förälder.

Vi försöker balansera. Hon älskar sin glutenfria gröt med chiafrön. Russin. Avokado. Kycklingkorv. Gurka. Äpple. Vattenmelon. Vegganbullar. Stripes. Tomater. Hallon. Ris. Chiligryta. Soyfärs. Klämmisar. Barnmatsburkar utan mjölk (hon är mjölkprotein allergiker). Hemlagad mat. Ersättning vid stressad snabba tillfälllen.

Jag vet att det inte gör mig till en dålig mamma.

Men mitt mathjärta, min vilja att göra rätt för vårt barnskropp - går itu när hon glatt äter korv och jag undrar om jag just matat henne med cancer. Vilken rapport ska jag tro på? Vem har rätt? Vem vet? Vem vet.

Socker kan vi iaf utesluta och så länge vi föräldrar bestämmer och kan rå över vad hon stoppar i munnen så kommer hon inte äta sockersötat bröd, mat, godis, bullar, tårta eller dylikt förrän hon är framåt fyra eller fem och verkligen inser vad alla andra verkar få äta. Då kan hon få smaka. Eller få något liknande helst. Vi äter inte socker, jag äter det väldigt lite och ser ingen anledning att ge min kropp det giftet mer ofta.

Hur tänker ni kring barn och mat? Undrar genuint och öppet utan att döma hur andra gör, vi är så duktiga att döma ut oss själva ändå.

Vad ska man äta då?

Helt ärligt, jag vet fan inte. Jag är mitt i någon slags balansgång mellan en massa fakta och viljan att bli den första hundrafemtioåringen. För jag vill ta hand om min kropp och mig själv, inte ge den en massa gammal unken bensin när den kräver bio-bränsle av högsta kvalitet. Solceller och paneler.

Jag försöker äta det jag känner att jag mår bra på.

Om min kropp skriker efter pizza - då äter jag fullkornsbröd med hummus, färsk gurka och extra Herbamere. Kroppen frågar inte efter flottig ost och rent mjöl som blir en deg i magen, den ber om kolhydrater som stannar ett tag och extra salt eller mineraler. Kan även trolla ihop en varm macka med vegan ost.

Om min kropp skriker efter glass - då äter jag najscream. Alltså mixad fryst banan med valfri frysen frukt. Uppenbarligen vill jag ha något kallt och läskande. Och en kick i insulinet. Fast inte av rent socker och en hink med mjölk.

Om min kropp gapar efter hamburgare - då steker jag en veganburgare, dregglar ner den med sockerfriketchup och gör en sallad. För min kropp frågar efter något mysigt mättande. Inte hundra transfetter.

Om jag inte är på humör alls för att vara fröken göra rätt för sig själv, så äter även jag en falafelrulle med road island, en veggieburgare, en bunke vegan Ben & Jerrys. Eller vad jag nu känner för.

Men jag äter det inte mer än någon enstaka gång i månaden. Ibland inte på flera veckor.

För att jag prioriterar mig. Min hälsa. Min trötthet, mina eksem, min smärta och mitt humör är alla mycket närmare vänner och på sin bästa sida om jag göder mig själv med det bättre alternativet.

Så vad Ska Du äta för att må ditt Bästa?


Anorexi, Bulimi och vardagshets.

Jag som skriver det här, har hetsätit tills jag kräks. Vägt 95kg. Vägt 49kg. Jag har varit med om det där. Jag har strulat med all mat. Straffat. Belönat. Hatat. Älskat. Gömt mig. Sökt beröm. Börjat om på måndagar. Börjat om på tisdagar. Gett upp på onsdagar. Längtat bort. Längtat iväg. Undrat om man en gång varit på den här störda matsidan - kan man - finns det ens en chans att sluta tänka som jag gör?

Ja.

Ja.

JA!

Det går.

Här har du ett levande bevis. Jag gjorde det. Gör det. Även om jag idag grottar ner mig i frågor om mat, hälsa, ekologiskt och inte ekologiskt... så står jag kvar. I en lugn relation till mat.

Kallar mig för matfrisk. Med matglädje. Utan ett spår av självhat kvar.

Kan jag. Kan du.

Så fundera bara, rent generellt på alla frågor och vad som är dina svar. Om det fanns något i min text som fastnade på ett bra vis, ta det. Kör på det. Sök vidare. Finn din sanning. Oavsett hur struligt det må vara ett tag så kommer till slut balansen ikapp. Jag lovar. Jag lovar.


Amen.

Likes

Comments

För dig som är ointresserad av insikterna och lärdomarna bakom läxorna, så kan du redan nu hoppa vidare till nästa rubrik i detta inlägg - till er andra som gillar att höra tretton omvägar innan man kommer till punkt, varsågod och läs!

I måndags vaknade jag totalt tillfredställd med livet. Kände hur alla pusselbitarna var skinande harmoniska och tacksam för dotterns frivilliga sovmorgon. En glad frukost och ro. Lugn.

Såg fram till att ta en kopp kaffe och Ben & Jerrys nya veganglass under barnets sovpass. Byggde genast upp vackra förväntningar på trevlig och fridfull en å en halv timme.

Mh. Vad har vi sagt om förväntningar? Aka Luftslott!

Istället för mitt mindfullness sköna Jag så blev det en stressad och sur mamma som skulle natta lite snabbt. Lika med att ist för 3-7minuters nattning tog det 45min.

Hinkar i mig kaffe och tömmer glassbunken. Ska fan ha min Unna stund! Framför TVn.

När barnet ska väckas mår jag skit. Koffein och socker skapar hjärtklappning, ångest. Snabbt upp. Snabbt ner. Tjurar för att jag valt fel val och prioriterar helt galet. Ingen vill må så här frivilligt och jag har just skapat denna skit storm alldeles själv. Tack Marie. Varsågod. Lär om. Gör bättre.

Tog oss iväg på 2h promenad (alltså 15min till lekpark, leka/undersöka 1,5h, gå hem 15min), friskluft. Ångesten drog iväg högre och jag fick knäppa med fingrarna (ett knep för att koncentrera mig på verkligheten) konstant i takt med stegen. Stenfokuserad på barnet och hennes signaler. Hon var lika svinnöjd som vanligt så länge vi är utomhus kan hon sysselsätta sig själv i fyra evighter.

Hemöver med extremt hungriga magar, slängde någon halvdan vegansk matlåda i micron, barnet fick sin sedvanliga grötmiddag och strax innan artontiden var jag i balans igen. Inte helt, men bättre. Vid läggdags insåg jag att dagens intag av kemiska uppiggande substanser inte hade släppt, istället för att somna gott runt tio... somnade jag efter noll ett och sov oroligt som fan.

Idag är fredag. Jag har inte gjort om denna klassiker på dessa dagar iaf. Skrev om det bara för någon vecka sedan i inlägget Leva ett Liv andra inte Förstår, där jag druckit kaffe och ätit godsaker efter fem tiden. Trodde redan där att jag lärt mig en läxa, så länge jag åt eller drack dessa saker på dagen och Unnade mig tidigt - då skulle det gå fina fisken.

Yeah. Det sket sig.


UNNA DIG DET BÄSTA.

Vi måste helt ärligt sluta unna oss skit. Balansen här är ganska hårfin. Jag käkar till 90% vegansk mat, men jag kan inte kalla mig själv vegan. För jag njöt av en croissant muffins för ett tag sedan med vanlijkräm, någon gång i månaden kan Skagenröra följa med i varukorgen. Men till största del äter jag ren mat utan tillsatser och en sjuhelvetes massa grönsaker.

Ser ni? Det är fan helt sjukt. Varför är första punkten om att Unna sig med Balans om MAT?

Varför är det just mat man ska Unna sig?

Alltså jag vet svaret rent teoretiskt och praktiskt, samtidigt spelar den kunskapen ingen roll för vi alla gör det om och om igen. Unnar eller straffar oss med mat. Det är rena rama idiot cirkusen faktiskt.

Vad ska man Unna sig då?

Friskluft. Kärlek till sig själv. En stund på en parkbänk och studera människor som går förbi och inse att ditt liv förmodligen inte är så jävla olikt alla andras som du föreställer dig. Människan har ett snävt känsloregister av baskänslor - vi går alla runt och känner glädje, vemod, rädlsa, avsky och ilska. ( Se filmen Insidan Ut.) Sedan består vi alla av ett system som kallas Exekutiv, ett område i hjärnan där omdöme, planering, självkontroll och beslutsfattande.

All ära till psykologi, det är ett av mina favorit ämnen, men hjärnan har så mycket mer att säga än vad människan ännu kunnat ana. Vi utvecklas konstant och kan lära oss nya saker ända tills den dagen vi dör. Helt sant.

Så alltså, jag är ingen att säga till dig hur du ska Unna dig och Belöna dig i livet, men om jag får säga något så är det just detta: Gör det rikligt och Friskt. Gör det med kärlek och förståelse. Gör det med balans och omtanke. Ta hand om dig själv. Om det finns något i din vardag som är en rutin, samtidigt som du vet att du inte mår bra av den eller skulle behöva testa en annan väg - GÖR DET.

Sitter du i soffan till lunch på helgerna och myser medan dagens första fina soltrålar hinner försvinna till eftermiddagen? Kliv upp. Hitta nytt mys. Gör något annat. Jag kan inte berätta för dig vad, jag kan komma med förslag om du är öppen för att förändra dina vardagsvanor. Maila mig på aldrigslutaskriva@gmail.com eller kommentera här nedan så svarar jag så snabbt jag kan.

Kan jag. Kan du. Vi består av samma grund och vi alla måste sluta unna oss sådant som skadar oss.

Eller vad säger du?

Amen.



Likes

Comments

När jag läser igenom de senaste månadernas inlägg och bokslut, scrollar runt i mitt instagramflöde och ibland privata anteckningar så ser jag att det är sant. Lugnet inom mig lägger sig. Det jag har kämpat på sedan i november för är äntligen här, i sin första form och fas. Jag antar aldrig att jag är klar. Resan fortsätter. Fast i ett annat tempo.

Det har varit många insikter och krävt många handfasta beslut eller handlingar för att komma hit nu. Hade aldrig kunnat för ett år sedan drömma om att vara på det Dop jag/vi var igår. Att jag tackade ja, då tackade han nej. Träffa alla släktingar och få krama om personer jag tycker så mycket om, men inte sett på över sexton år. Det var ganska jävla magiskt.

För tolv års sedan förlorade jag många slag. Många konversationer. Förlorade mig själv.

Men jag slutade aldrig ta upp kampen. Jag slutade aldrig förlåta och älska. Gå vidare så gott jag kunde. Med de medel jag lyckades lära mig.

Idag känns det som om jag vunnit det stora. Jag vann det man inte kan vinna, det som inte går att ta på. Förståelse. Tillit. Blickar från andra som berättar för mig att de vet, de vet. Jag är inte bitter, så långt ifrån. Jag är bara jävligt tacksam för det jag har. Något som många kan bli provocerade över, tro att jag hittar på, för att de själva inte ännu är kapabla till att ge förståelse till det som andra anser är oförlåtligt.

Den här veckan har handlat om att meditera. Backa i några beslut som jag drömmer om, samtidigt inse att det kommer en tid och plats för resor igen, bara inte just nu. Jag ska fortsätta läka under hösten. Lägga pusselbitar på plats och se till att jag får fortsätta på den här vägen, harmoni. Tror jag det är.

Ilskan. Sista maj gick jag in på affektiva enheten och var beredd att sprängas i bitar av kokande krafter. Jag ville skrika. Men höll samman. De såg igenom. Allt rasade. Jag fattade noll. Skrapade upp tårarna från golvet och gör vad jag alltid gör, analysera. Vad hände? Hur hamnade jag här? Hur gör jag inte om det? Vilken läxa är det som aldrig riktigt verkar lära mig något? Varför backar jag alltid till den här rutan med självdestruktivitet och hårda ord?

För att jag inte var klar.

Sedan gick jag in i honom på mataffären.

Sedan avlöste panikångestattackerna varandra i flera veckor. Den ena värre än den andra.

Sedan pratade vi här hemma. Och vi pratade tills vi knappt orkade prata mer. Sedan pratade vi lite till.

Till slut släppte det. Efter att jag sett den där dokumentären om Tony Robbinson Im Not Your Gure (googla).

Jag väljer att gå vidare nu. Jag väljer att acceptera att en del av mig alltid kan vara sårad, en bit av mig känner besvikelse och vill ha bekräftelse på att jag duger som dotter, samtidigt kan jag välja att sluta älta. Sluta kolla bakåt. Se här. Se nu. Ärren sitter där och de ska ingenstans, kan minnas när jag vill, varför då inte minnas de bra. Små som få stunder, större som längre perioder.

Påminner dig som läser och går igenom dina egna bravader och strapatser av känslomässigt bagage, jag säger inte att mitt sätt är för alla. Det jag säger är att jag för varje år lyckats hitta bättre vägar och lyckligare bitar, det kan vara värt att lyssna till ord från dem som mår bättre än du. Inte lyssna på dem som mår sämre, som dem du försöker lämna bakom dig. Rannsaka din krets av vänner. Rannsaka dig själv. Sök efter något bättre för dig, med verklighetsuppfattning givetvis.

För mig har ordet vaneföreställning varit som att svära, för jag har fått höra så många gånger att jag inte är riktigt klok. Att jag är lite manisk. Att jag är en drömmare. Att jag inte kan. Att jag inte borde. Att ingen är lycklig. Det har försatt mig i hopplöshet. En känsla av att jag är opålitlig och extrem.

Fuck that.

FUCK THAT.

Varje gång jag följer mitt hjärta och skiter i vad alla andra har för vaneföreställningar om vem jag är eller borde vara, då jävlar händer det grejjer. Magiskt skit som kallas mirakel i min mun. Och jag är jävligt trött på att jag hela tiden låter andra ta det från mig, som om jag inte vet bättre.

Men Fuck that Också.

För jag vet bättre. Vill mer. Drömmer. Visioner. Eldsjäl. Jag ÄR Extrem.

Och det är när någon varje gång försöker dämpa det som hela min hjärna slår bakut. Jag tar ansvar. Jag respekterar min diagnos. Men jag har inga begränsningar. Inte som jag ser det. Jag behöver bara göra saker lite annorlunda för att ta mig dit jag vill. Jag behöver inte sluta göra saker bara för att andra ska få lite lugn i hjärnan. Ego. Sätter min hjärna först. Så får ni andra hänga på och se att jag lär mig av dåtiden, mer än ni tror.

Snacka om veckobokslut. Jag brinner inombords. Av lycka. Istället för ilska. Du kan byta bränsle du med. Testa. Vid frågor om hur jag gjort, maila (aldrigslutaskriva@gmail.com) eller kommentera gärna. Jag har testat det mesta från alkohol, överträna, fel vänkretsar, fly familjen, ignorera problemen and so on. Jag har också testat en jävla massa bra saker som att byta jobb från en fast anställning med mycket pengar till lägre lön inom vården men gladare hjärna. Jag har också brytit tjugo år av ätstörningar och äntligen bara nu i veckan vaknat upp till att jag vill dansa igen. Så jo. Ja. Been there done that.

Lugnet för mig, harmoni? Det är när lågorna av vilja och glädje står i högan skyn inom mig. Där står jag på jorden medan världen brinner och känner att allt kommer bli okej. För det blir det till slut. Så länge jag fortsätter lära mig.

Amen.


Likes

Comments