Med Molly, första barnet alltså, behövde jag inte tänka så mycket. Det var som om jag visste och hon visste att jag vägrade gå igenom en så kallad normal förlossning fast att min tanke aldrig medvetet sagt något. Så hon låg tryggt i säte alla månader och det blev ett planerat snitt, som gick hur fint som helst. Jag känner att jag fött barn och varit med om den absolut häftigaste upplevelsen i mitt liv tillsammans med henne och maken.

Nu är det annorlunda.

Jag har gett mig utrymme för reflektion över detta med förlossning. Och jag vill inte. Jag är livrädd. Alltså inte logiskt.

När min barnmorska fick se blanketten jag fyllt i där det stod att jag på en skala från 1-10 var Rädd för förlossningen så skrev jag 10.
På raden under fanns frågan om jag var Orolig eller Nervös så skrev jag 1.

Hon tittade på mig. Va?

Vi känner varandra ganska väl och skrattade, sedan förklarade jag. Det finns ingenting inom mig som är orolig för att allt ska gå fel eller för att jag ska tappa kontrollen, nej nej. Det jag är Rädd för är allt EFTER förlossningen. Så egentligen är jag väl inte så skraj för förlossningen. Det är allt efteråt. Om en ska spricka från Ystad till Haparanda och behöva sys. Sövas. Bedövas. Alla som ska vara där och peta. Alla kontroller. Uppföljningar i gynstolen. Jag tänker inte gå in på detalj, men vi kan väl säga som så här..

Jag har ett trauma i bakgrunden som sätter i käppar i hjulet. Vilket de i min närhet och numera Aurorateamet vet om. Så jag ska få hjälp. Det känns tryggt och jag litar på att tillsammans kommer vi komma fram till vad som fungerar bäst för mig, oss. Gissningsvis får jag ett snittkontrakt. Så OM jag känner nej nej nej jag vill verkligen inte detta, ett ord från mig och det blir snitt direkt.

Inom mig bor inget dåligt samvete eller nervositet för detta. Alls.

Det är inte mycket i detta liv jag är särskilt rädd för, så de få upplevelser jag inte gärna utsätter mig själv för - respekterar jag. Har inte bråttom att utmana allt och konstant övervinna dessa fronter. För jag har vunnit så mycket redan och jag siktar alltid på att må mitt bästa istället för att alltid kanske göra vad som i andras ögon kan uppfattas eller förväntas som det "rätta".

Segla, åka båt över huvudtaget och simma i mörka vatten eller snorkla/dyka är jag livrädd för. Har stor respekt för levande varelser i vatten och min oförmåga att simma ifrån dem om jag blir rädd. Tycker heller inte om att köra bil vintertid, men har övervunnit rädslan för bil resterande årstider och kör då utan problem. Det tog mig sju år att nå dit. Tidigare har jag haft socialfobi och knappt klarat av att gå utanför dörren på flera veckor åt gången, nu är det inte ett problem.

Telefonsvar, folk som knackar på dörren, mörker, kolhydrater (Ja, man kan vara rädd för mat om man intalat sig själv att de är så dåliga för en att man är en idiot som fortsätter röra dem), åska, flygplan, tåg, döden, rovdjur och säkerligen en hel del mer har jag varit så rädd för att panikångest varit en direkt reaktion om jag behövts utsättas för något av detta.

Så jag tänker så här nu.

Visst. Jag är rädd för förlossningen, det känns inte logiskt men naturligt att ge mig själv rätten att vara det. Ta mig själv, mina minnen och vem jag är på allvar. Göra mitt bästa för att reda ut detta tillsammans med de på Aurora och förhoppningsvis hitta ett sätt att möta rädslan utan att köra överr mig själv. Jag tror på att vara snäll med mig istället för påtvingad "duktighet" av drivkraften för att framstå som stark eller superkvinnan som ska klara allt.

Vilket som är jag helt säker på att lillebror till slut kommer ut på ett eller annat sätt, vilket jag inte är orolig för. Tänker på att jag i slutet av april kommer hålla vår lilla pojke mot mitt bröst, se familjen i ögonen och oavsett hur han blev född, få säga: I did it. We did it. Nu är han här.

Har en nyfikenhet över vad jag i början av maj kommer skriva om detta, för jag reflekterar redan nu över att jag antingen kommer svära litervis över hur jobbigt förlossningen blev eller så gick allt skit bra. Så OM jag ska tänka ut saker i förskott, varför inte lika gärna se det goda och positiva? Tänka att i början på maj kan jag skriva ett inlägg om hur bra allt blev. Vad onödig min rädsla varit, oavsett hur naturlig den är.

Ja.

Många funderingar har jag.

Vad är du rädd för? Och kan du tillåta dig själv att vara det med en öppen nyfikenhet?

Om drygt tre månader möter jag min nuvarande största rädsla, vare sig jag vill eller ej, och min plan är att göra det med glädje.

Amen.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

För några månader sedan blev jag kallad för något jag inte hört förut. Vinnarskalle. En vän till mig sa det ordet, som om det ver det naturligaste i världen. Hon pratade på om hur driven jag var och envis. En sådan där röd person som hela tiden jobbar till mål. Vad hon inte visste var vilken slags process som slog igång inom mig, i vanliga fall tackar jag för en sådan komplimang med överdåd av kärlek - den här gången log jag lite snett och visste inte vad jag skulle säga.

Var det jag? Var det verkligen mig hon pratade om?

Ja. Det var det.

Efter en del funderande på saken så kom det på tal igen häromdagen och nu har jag några svar till mig själv. Varför det ibland är så lätt att gå vilse i mig själv när jag gör misstaget att tro mindre om min förmåga istället för att se potential och framgång.

Jag tror många av oss gör det här misstaget, därför vill jag dela med mig av mina tankar kring detta med Vinnarskalle.

Det behövs ingen sport för att du ska kunna kalla dig själv det.

Livet är ingen tävling, det har jag ristat in i mina revben med bläck, däremot så kan det ibland krävas mer av oss för att orka leva än man egentligen hade tänkt orka. Hade. Tänkt. Orka. För vi alla önskar oss en lite enklare vardag, lite mindre problem, bara lite finare väder och bara några extra ljusa stunder. Vi är sällan nöjda. Vi vill ha mer. Där kommer vinnarskallen in.

Hur mycket mer vill du ha och hur mycket kan just du kämpa för att ge dig själv det? En djupare fråga är alltid också om Du verkligen Behöver vad det är du längtar så innerligt efter, eller om det är ett påhitt av din fantasi. Vi behöver egentligen inte mycket, vilket är svårt att se i en djungel av intryck och påtryckningar från omvärlden att vi SKA vilja mer. Självförverkliga oss och leverera karriärer på löpande band. Skryta om hur trötta vi är, vem som sovit minst och vem som jobbat mest.

Nu till ljuspunkten. Som jag ser det.

Jag använder min vinnarskalle, nu när jag vet att jag har en, till att göra bra. Till att enträget kämpa vidare för en vardag med först mindre ångest och sedan ingen alls. Jag kämpar för att finna tacksamhet, förnöjsamhet, acceptans och förståelse. Väckt en nyfikenhet inom mig som med öppna ögon och öron försöker se och höra saker ur annorlunda perspektiv. Jag använder min vinnarskalle till att förändra mig själv, till att bli någon jag föredrar att vara. Till en person som mår bra. Bättre. Dels för att jag vill leva ett liv givetvis som består mer av glädje än depression. Dels för att jag inser att jag har en förmåga att Ge andra inspiration igenom min egen kamp.

För mig finns tusen anledningar att vara med i livets spelplan, men jag tävlar inte. Ändå vinner jag. För jag ser mål, utan några förbehåll eller regler. Det enda jag behöver göra är att fortsätta andas och utvecklas. För mig. För min familj. För dem som jag hoppas kunna göra en förändring i livet för, bara igenom att jag aldrig slutar skriva.

Min diagnos är oförändrad. Bipolär typ 2, med skov som kommer och går beroende på hur jag sköter min sömn, mat och träning. Just nu går träning inte så bra eftersom jag är tvungen att sitta still mycket mer än jag vill pga foglossning from hell, hanterar sömnproblem och gör mitt absolut bästa för att fylla min kropp med bra näring.

Igenom livet kommer vissa förutsättningar aldrig förändras för mig.

Jag klarar inte av att jobba 8-16. Fem dagar i veckan. Jag har svårt för stora sällskap och stökiga miljöer då de dränerar mig på energi och oftast blir för mycket. Allt som har med socker, koffein och vittmjöl att göra är något jag behöver balansera för att inte trigga igång smärtor eller hypomanier. Sova eller vila kommer alltid gå före kalas, läkarbesök, fika, middagar, bio, träning, vänner, nöjen och resor. OM det är så att jag sovit så pass dåligt över en period att jag behöver ta tabletter - då går sömnen till och emd före familjen. För att jag ska fungera. Inte kollapsa.

Motgångar. Begränsningar. Hinder. Bara se allt man inte kan. Vissa kanske skulle kalla detta för regler.

Jag ser dem som mina undantag.

De är hanterbara, går att skjuta på eller rucka på i korta episoder. Min vinnarskalle är instruerad och konstruerad efter mina order att tänka så. Se på saken så. Igenom allt som går emot, söker jag av i mellanrummen vad som finns kvar. Slutar aldrig hitta sätt att gå dit andra inte vill gå, för att jag vet att efter det - kommer jag komma ut på den där sidan de flesta drömmer om. Frid. Lycka. Medvetenhet.

I mellan raderna står allt. Där i ligger utrymmet för Din förändring. Min. Det är inte orden eller meningarna jag skriver kring vinnarskalle där vi ska leta mål, det är det som händer inom dig efter att du läst. Din reflektion. Din syn på saken. Ditt uppvaknande.

Uppenbarligen har jag lätt att glida in på sidospår, så jag avslutar här med att säga:

There is no Winning.

There is just living.

Amen.


Ps: På mitt instagramkonto @aldrigslutaskriva pågår över helgen en tävling/utlottning av boken Det stavas Bipolär : och en gnutta Borderline av Carrå. Välkommen att delta!

Likes

Comments

Detta minne ekar mer eller mindre ofta i mitt huvud, den där dagen 2012 när jag vaknade och undrade om himmelen bestod av lysrör. Jag hade överlevt en överdos. Ett medvetet intag av så mycket sömntabletter och betablockerare jag kunde få i mig för att dö. Precis som ordspråket lyder så ville jag inte dö, jag ville bara inte leva mer heller. Inte med de psykiska smärtorna som aldrig verkade ta slut hur jag än kämpade för att bli fri dem.

Jag hade alltså överlevt.

En signal av ljus var påslagen inom mig och jag visste att vad jag än hade gjort hitintills inte kunde upprepas. För den fanns inte utrymme för fler misstag av den kalibern. Så jag låg i sjukhussängen och funderade, vad hade gått så fel? Vad var det jag inte förstod? Varför var inget jag gjorde tillräckligt för att bli bättre? Må bättre. Känna mig bättre.

Misslyckandet och otillräckligtheten som människa ökade på ångesten fast att jag inte hade energi kvar att ha någon. Svärtan la sig över bröstkorgen. En kvinna kom in i rummet.

"Hur mår du?"

"Jag kan se allt, men jag känner ingenting. Ändå mår jag så dåligt. Hur går det ihop?"

"Du har överlevt länge. Kanske är det dags att börja leva istället?"

Det hon sa var en fullträff. Jag blundade och tårarna kom. En bekant hand tog min. Det var mamma. Jag kollade efter kvinnan som nyss varit där, frågade mamma vart hon tagit vägen så snabbt?

"Det har bara varit jag här. Jag väntade på att du skulle vakna, vilket du nyss gjorde."

Jag vet inte om det var mitt sjätte sinne. En ängel. En energi. En kraft. Jag bryr mig inte i vilket, huvudsaken är att jag förstod orden och att en ridå gick upp. Förändringen var brutal, inte på en gång och inte så tydlig som en människa med dödsångest kan önska - klarhet är ju allt man vill uppnå egentligen, men en nyans. En ton eller en not inom mig var förändrad för alltid.

Överleva handlar om att gå på adrenalin, varje dag hitta olika sätt att klara sig igenom livet med någon slags mentalhälsa i behåll. Konstant jaga svar på varför jag mår som jag mår och konstant leta lösningar på att sluta må så. Man blir trött av det. Själsligt trött. Så trött att man tror att man är trasig och aldrig kommer att kunna lagas. Varken med superlim eller magisk dunderhonung. Man biter ihop och accepterar att inget riktigt hjälper, överlappar sig själv med det ena dåliga stygnet efter det andra då stressen tar över för enligt handboken ska du vilja leva och inte ifrågasätta detta. Överleva är något ingen ska behöva göra mer än några gånger i ett liv. Ändå är överleva från en dag till en annan, ibland en sekund till nästa, något väldigt många av oss gör på daglig basis år ut och år in.

Leva handlar om att jag började låta mig må skit. Jag började låta mig själv ha känslor som ingen annan ens vill se skuggorna av. Jag lät ett skifte av makt påbörjas inom mig. Små steg. Började fråga mig själv vad jag vill. Vilken slags mat är god? Tycker jag om promenader eller att springa? Hur intresserad är jag egentligen av att sitta och fika i flera timmar? Vilka slags personer omger jag mig med och hur påverkar det mig? Är socialmedia något som behöver en paus för just nu kan jag inte hantera det mitt i allt? Leva är att lära känna sin egen sanning om vem man är, gott som på ont. Högt som lågt. Lära sig gilla sig själv, precis som man är.

Det var 2012. Juli. 22.

Klick. Ping. Bang.

Idag är det 2018 och översikten av de senaste fem och ett halvt åren är mäktig. Den är flera hektar och rymdmil stor. Flickan har blivit kvinna och jag har verkligen hittat ett sätt att leva där allt inte är så förbannat jobbigt hela tiden. Fast att det kändes omöjligt. Fast att till och med vissa läkare/kuratorer/psykologer/vänner sa att jag kanske måste acceptera att det aldrig kan bli så bra som jag pratar om eller drömmer om för så bra mår faktiskt ingen.

Jag har alltid gillat de oddsen. För någon behöver vara den första att gå på månen. Någon behöver vara den första att överleva och resa sig från något ingen sa var möjligt. För att låta andra se, höra, känna - att inget är omöjligt.

Det mest konkreta och tydliga jag kan ge dig där ute som går igenom en liknande kamp av tappad livslust och slocknad glädje - fortsätt. Andas. Titta uppåt. Byt ut ordet överleva till leva. Se framåt. Tids nog kommer du behöva rensa i bagage och arkiv ändå, men allt behöver inte göras på en och samma dag.

Vi pratar om månader och år av processer, faser och perioder. Insikter, utsikter och bakslag.

Huvudsaken är att du fortsätter, för det kommer komma till dig. Du kommer en dag blicka tillbaka och kunna se över tiden som passerat och säga att du gjorde det. Du gav aldrig upp. Alla får inte ett sådant exakt ögonblick som jag pratar om, det kan vara flera faktorer och händelser som spelar in. Alla har inte samma slags minnesbank som jag har, du behöver inte minnas vad som fick dig att börja din inre resa - du behöver bara tacka dig själv den dagen du blir medveten om att du är på den.

Din livsresa.

För du gör den nu.

Frågan är bara om du överlever eller lever och om du vet skillnaden på vad som är vad för just Dig? Mitt starkaste tips, är att Du tar reda på det. För mig gjorde det hela skillnaden. Död till liv.

Amen.


Likes

Comments

Något jag vill dela med mig av Nu omedelbart är en förståelse som inte handlar om mig personligen utan snarare blev ett enormt hjälpmedel till att sätta ord på saker jag tidigare inte kunnat.

Det är skillnad på att känna sina tankar och tänka sina känslor. En av de viktigaste ingredienserna i mitt välbefinnande sedan många år, men som jag inte under några omständigheter kunnat sätta i ord eller metafor.

Lugn. Jag ska förklara.

Först vill jag Tacka Katarina Lundblad som delat denna gåva och låter andra förmedla detta vidare, tack.

Så. Nu. Ska jag förklara. Ur mitt perspektiv.

Om du tänker: Det här klarar jag aldrig. De tror att jag är dum. Andra är bättre än mig. Ingen bryr sig. Jag är ensam. Varför händer det alltid mig?
Då skapar du oftast också en känsla kring detta, omedvetet, sedan tror du att dessa ord är vad Du känner. Fast att det var något Du tänkte. Och just sådana tankar kan skapa väldigt djupt rotade rädslor inför väldigt många saker i vardagen, utan att du ens hängde med på hur det hände.

Om du istället känner efter: Jag känner mig orolig. Jag har ont i magen. Jag är ledsen. Jag är trött. Jag fryser. Jag svettas. Jag har ångest.
Då kan du skapa tankar kring dina känslor, så som att berätta för dig själv att dina känslor är normala. Det är ingen fara. Du kan se att det är ingen som tror att du är dum, ingen är bättre och du är inte ensam. Det är dina känslor som berättar en historia om vart du är för stunden, inte för alltid. Medans om du oftast är i tanken så köper vi rakt av att det alltid varit och kommer alltid vara våran verklighet.

Både tankar och känslor går att förändra.

Det inte bra går. Det går skit bra.

Absolut, vissa saker tar längre tid än andra - men du kommer ändå aldrig kunna rättfärdiga argumentet att Du inte kan Förändra Dig själv. Känsla som Tanke. Tanke som Känsla.

Hur gör jag det då din jävla besserwisser?

Du skruvar upp volymen av förståelse för dig själv. Du höjer den vänliga rösten inom dig och börjar respektera dig själv. Dina känslor. Dina tankar. Du slutar jaga bort dem och önskar att du aldrig haft dem. De är Dina inre ord. De är inget du ska sudda ut. De är inte heller alltid något att lyssna till, speciellt inte om de är negativa.

Förståelse ökar du igenom att ta ett djupt andetag, acceptera att du inte vill känna så här och sedan även acceptera att du inte vill acceptera det. Hänger du med? Alltså det är en cirkel som sluts med att du helt enkelt förstår dig själv hela varvet runt, du ser dig själv för den du är och den du vill vara - du ser skillnaden och ger dig själv tiden och förståelsen - en chans att förändras.

Jag har suttit ett tag med denna text och funderat på om jag på något vis kan korta ner, förenkla eller förklara detta i andra ord. Men jag väljer att tro att detta når ut till dem som behöver det, jag väljer att tro på mig själv och min text. Jag väljer att oron som kan börja gnaga är okej och den får hänga med men aldrig hindra mig. Jag ser tankarna och känner känslorna inför min ambition att rädda världen en människa i taget, det kan verka som en omöjlig uppgift i mångas öron - men jag väljer att se det möjliga. I allt. För att jag för några år sedan började se skillnad på tanke, känsla och verklighet. Lärde mig att andas när det börjar bli tufft. Lärt mig att fokusera på vad jag är tacksam för när livet börjar bli en kamp.

När posten är blöt, när barnet inte sovit på en vecka, när middagen brändes vid, när el räkningen var tredubbelt så hög som vi räknat med, när semestern uteblev pga sjukdom, när vännerna försvann, när nyheten om en familjemedlems cancer kom - när allt det händer... Då bryter jag inte längre ihop. Jag blir inte en blöt pöl på golvet som undrar när saker ska lätta upp. De gör de aldrig. Inte förrän vi själva ställer oss upp och inser ansvaret vi har för vårt eget liv, utan att för den delen ta på hela världens ansvar. Det är en gigantisk skillnad.

Så till att börja med.

Det handlar om Dig.

Det handlar om Dina tankar och Dina känslor.

Dina Hur.

Dina Varför.

Ditt ansvar för dig och endast det ansvaret ensamt.

Jag är medveten om att mycket tillkommer i livet, har familj jag med, men jag tar ansvar för mig och mitt mående först i den största möjliga utsträckning jag bara kan. Givetvis går barnets frukost före min, givetvis går ett samtal till en ledsen vän före en meditation - jag säger inte att jag skiter i annat. Jag säger att jag gör medvetna val när jag väljer. Men det... kan vi prata om en annan dag. På Fredag. Mer om medvetna val.

Ha en strålande tisdag gott folk och lär känna er själva.

Amen.

Likes

Comments

"Remember To remind yourself the Importants of How and Why, YOU are walking miles in life. Choose your shoes and use your thoughts. Wisely." M.Wigunsjö


Vad krävs av dig för att du ska börja tänka Bättre? Varför vill du förändra dina tankemönster? Varför vill du må bättre föutom det uppenbara? Du vet redan varför du mår som du gör, förmodligen, men vet du varför du vill må bra? Det är faktiskt en fråga som kräver ett svar.

För när du vet Varför.

Då kommer HUR du ska tänka bli så mycket enklare. Aldrig lättare. Men enklare.

Du kan välja att förstå vad jag pratar om, eller ignorera det faktum att Du och bara DU kan nå ditt inre och stuva om i ditt sätt ett se på saker. Bara du.

Så, dagens ämne. Påminnelser. Det handlar om att du behöver BRYTA direkt när du börjar tänka något elakt om dig själv, något plågande, något dömande, något ifrågasättande, något fult eller något som jag kanske inte har ord på som i vilket fall förstör ditt liv. Påminn dig själv om att Byta ut tankarna. Du kommer tänka skit emellanåt, det tillhör, så försökt inte sluta med att tänka negativt - Du ska bara tänka så mycket mindre. Byt. Bryt. Till något annat. Inte alltid något magiskt bättre som healar någon slags världsfred inombords. Utan bara något som Bryter det riktigt dåliga.


Men va? Vad du snackar. Okej. Här kommer listor med olika exempel.

Varför Ska du Må bättre?

  • För att du vill leva ett bättre liv.
  • För att du vill känna dig värd dig själv.
  • För att du vill kunna andas utan ångest.
  • För att du vill kliva upp på morgonen och orka något mer.
  • För att du har en krigare inom dig.
  • För att du har en familj som saknar dig.
  • För att du innerst in inte vill dö, du vet bara inte hur du ska leva.
  • För att du ska på skattjakt efter din katalysator som är din själ.
  • För... alla Dina egna anledningar. Hitta dem. Tänk på dem. Upfinn dem. Se dem. Var med dem. Gå vidare in i tänket, förstå att du faktiskt har ett fett jävla Varför. Du har bara inte svarat på frågan ännu. För du har aldrig riktigt ställt den till dig själv. Och tyvärr, ingen kommer göra det åt dig.


Hur Ska jag påminna Mig då?

  • Du börjar nu. Du läser här. Din hjärna har redan börjat registrera att andra instruktionsböcker finns än den du givit, din hjärna börjar söka efter nya landningsbanor att lysa upp. Eller nya är de inte. De har bara varit släckta en väldigt lång tid.
  • Ditt hjärta jublar av att du förstått någonstans att Du behöver göra något för att bli påmind om att hjärtat finns, sluta låt hjärnan vara ensam boss. Alltså = Igenom att du läser detta, är här, vill mer, så har du redan börjat göra grovjobbet. Grunden.
  • I början kommer det inte gå per automatik, du kommer aktivt behöva avbryta dig själv när du på något sätt försöker nedvärdera, trycka ner eller hata dig själv eller andra. Ja. För vad du ser i andra är vad du också håller en alldeles för hög standard på inom dig själv. Dina egna brister eller rädslor. De är inte farliga. Acceptera att du är felbar. Sluta döm dig för att du inte är perfekt. Avbryt. Bryt av. Och samma gäller här. De dagar du inte orkar bryta utan istället bryter ihop - SLUTA döm dig själv så hårt för det. Och dömer du dig hårt ändå, döm dig inte för det. Förstår du? Du får din ångest att eskalera för att du hela tiden håller dig själv i så förbannat strama tyglar om hur Du borde reagera eller vara. Lägg av med det.


Vad Fan är det Jag ska PÅMINNA mig om då?

  • Andas ner i magen.
  • Andas ner i magen.
  • Andas ner i magen.
  • Andningen igenom näsan ner i magen. Följ den. Andas ut. Jag skämtar inte.
  • När du tvättar händerna, då fokuserar du på vattnet som rinner.
  • När du hör en bra låt, hör den.
  • Du övar hela tiden, du behöver inte slå på dig själv för att du inte såkallat lyckas, har du försökt, så har du lyckats. Förstå det. Har du börjat. Så har du lyckats.
  • Du har inte lärt dig allt ännu. Du kan inte allt. Du vet inte allt. Ingen gör det. Men det finns så mycket mer än vad du har att röra dig med idag, det finns så många skinande vackra verktyg du kommer få tag i när du börjat påminna dig själv - om ditt egenvärde.
  • Se nuet utan tusen glasögon. Se nuet för vad det är, inte om en minut eller för en timme sedan. Du läste just denna rad och nu läser du det här, vad som just var kommer aldrig igen och det är inget du strävar efter. Du ska framåt, utan alla filter av skam/obehag/kritik. Släpp taget. Gå vidare.
  • Skapa dina egna exempel om vad DU behöver påminna dig om för att må bra.


Nej. Jag tror inte på att ovan är något jordskred till revolution inom psykisk ohälsa, jag tror bara att jävligt många glömt bort den här delen och slutat påminna sig själva. Jag vet att jag gjorde så. I långa och många omgångar under tjugo år. Och nu går det per automatik. Ibland tränar jag på att påminna mig mer eller bättre, men mest bara är jag och mår bra. Mina Varför, Hur och Påminnelser är så instyrda i hjärta/hjärna att det är inget jag jobbar så hårt med längre. Precis som jag inte behövde "jobba" för min ångest förut, den bara fanns där. På autopilot. Nu har jag bytt ut den. Till något bättre. Mycket bättre.


Sagt det förut. Säger det igen.

Kan jag. Kan Du.

Nu.

Amen.


Likes

Comments

"Idag fick jag höra att jag skrattar för mycket för att må så dåligt. Och en timme senare att jag inte skulle gråta för det kommer bli bra. Men hur faan ska jag vara då!?"

Rubriken är ett citat från en vän, men jag har sagt det själv och hört många andra använda exakt samma ord. Det här är ett ämne som jag brinner av på. Brinner för. Passionerat kan elda upp hela mitt känsloregister för.

Om du är sjukskriven, för att du mår dåligt av vilken anledning som helst - så ska du kunna skratta utan att någon friskförklarar dig eller ens påstår att du verkar på bättre. Ett leende. Ett fniss. Ett gapskratt. Betyder inte att du helt plötsligt kommer kunna kliva ut i ljuset och sluta vara innerligt ledsen.

För så här Är det. En person som mår psykiskt dåligt, av vilken anledning det än är, den personen blir faktiskt ganska rädd för att visa sig glad. JUST för att OM man visar sig leende, eller gudförbjude - gapskratta... Då är det omöjligt att personen i fråga på något vis är deprimerad. Har PTSD. GAD. Ångest. Smärta i lederna. Knäskada. Öroninflamation. Vad fan som helst.

Det är lite samma sak med människor som gör sig snygga, alltså duschar, byter kläder, piffar till sig och lyckas veckohandla - en sådan sak kan få en människa att känna hur man är på rätt spår. På ostadiga ben. Med osäker blick.

Också yttrar någon: MEN GUD VAD DU SER UT ATT MÅ BÄTTRE.

Också svarar man med krökt rygg och ledsen uppsyn, skamsen, för vi visste att detta inte var ihållande. Och nu har vi lagt ribban högre för oss själva då andra kan se att ibland är vi glad. Då måste man väl automatiskt vara redo att börja jobba 100% nästa vecka?

Som sagt. Det här ämnet. Jag har fullt sjå med att inte använda alla fula ord i ordboken. Ni förstår själva, men det är många andra som inte förstår och någonstans behöver vi själva ta ansvar och börja prata om detta. Med läkare. Kuratorer. Psykologer. Familj. Vänner.

För de fattar inte.

Och de kommer aldrig förstå om ingen berättar detta. Vi måste berätta. Att vi får vara glada. Utan att skambelägga oss själva eller behöva i nästa sekund överbevisa hur dåligt vi fortfarande mår.


Det här är ett problem. Ett stort problem som borde upplysas i röd neontext inom psykiatrin. Varningslampor borde tändas inom alla anställda som jobbar med psykisk ohälsa eller människor som går igenom smärtsamma rehabiliteringar efter olyckor/operationer etc, när de automatiskt tänker "Vad bra! Patienten ler! Patienten mår bättre!"

NEJ. De känner av en gnista i Stunden. STUNDEN. Stenen har inte alltid lättat från bröstet. Djävulen har inte alltid ramlat ner från axeln. Ångesten har inte sagt upp sig. Det är de där små gnistorna bara, små korn av glädje som man behöver få en chans att samla på sig.

Även anhöriga måste förstå detta dilemma.

Nu tänker jag skriva jävligt svart och vitt, det finns hundra gråzoner - jag vet, men det gör inte alla andra. Så nu skriver jag detta på det enda sätt det kan nå rakt fram.

Psykiatrin precis som den vanliga vården, svämmar över med människor som behöver hjälp. Helst igår. Och för att få denna hjälp vinner den som mår sämst. Mår du ens lite bra, kan hantera smärtan, agerar optimistiskt eller gud hjälpe dig - råkar prata om dina egna teorier kring vad din diagnos kan vara.

Nej. För att få hjälp inom psykiatrin, jag pratar givetvis främst om den sidan av vården, så måste du må nattsvart för att gå först i kön. Behöver du en utredning för en eventuell diagnos? Är du inte självmordsbenägen så kan du få vänta i, utan att överdriva, minst sex månader. Ibland något år.

Den som är redo att vara en fara för sig själv eller andra, den får oftast hjälp direkt. Då är det jävligt sent ute, inte för sent, men det kommer kännas så för den som äntligen blir hörd. Den personen kommer undra varför ingen hjälpte eller gjorde något när personen i fråga hörde av sig första gången.

Detta eskalerar för varje år. Eftersom köerna till rätt hjälp bara blir längre.

Jag kan brutalt ärligt erkänna att jag absolut varit det vården kallar för suicidal, men jag har också behövt överdriva mitt mående extremt för att få hjälp INNAN jag hamnar i det mörkaste mörka. Jag har gått på möten utan att duscha ellerr byta om från vad jag sovit i. Jag har lärt mig hänga med ögonlocken och se genuint ångestframkallande ute. Detta är inget som jag medvetet börjat överdriva med i kroppslig eller mentalt utseende, detta är något som min hjärna uppfattat som ett måste för att få hjälp eftersom jag inte vill dö.

Vi ska inte behöva överdriva. Vi ska inte behöva vilja dö för att få förståelse. Jag vet det.

Men igen. Alla andra vet inte det.

Jag. Du. Ska kunna garva till en komedi idag, men inom fem minuter kan va lika gärna vara tillbaka i ett självhat som är så djupt att Voldemort skulle bli avundsjuk. Och ingen ska ifrågasätta det. Ingen ska tro att du bara behöver tro lite på dig själv så blir allt bra igen. Att bygga upp sig själv från grunden tar tid. Fråga mig. Jag har hållit på i tio år, medvetet, och NU känner jag att min platå är stabil. Mina fötter har rötter djupt ner i underjorden och vingarna sträcker sig ända till månen. Vi alla kan komma hit, om vi bara får en chans att må precis som vi mår.

Om vi kan få skratta utan att bli direkt friskförklarade.

Det hände mig senast nu i somras.

Den sista maj var en läkare på affektiva redo att lägga in mig, jag tackade nej och lovade att jag inte skulle göra något drastiskt som att skada mig själv - bara jag fick åka hem till min familj.

Nästa möte var med en mycket yngre stafett läkare, som jag trodde förstod. Trodde han lyssnade. Jag sa rakt ut att jag behöver mer tid. Längre sjukskrivning, men det går åt rätt håll. Flera veckor senare fick jag veta att han skrivit att jag var fullt återställd och inte skulle behöva mer sjukskrivningstid. Det var ett jävla skämt. Min raka attityd och min starka fasad hade lurat honom. Han var en av dem som jag skulle behövt "lura", alltså försätta mig själv i ett läge där jag nästan är redo för döden, för att han skulle förstå allvaret i hur illa kvickt min diagnos kan svänga och att hur jag än vill ha alla mina egna svar, så har jag inte alltid det. Jag vet inte alltid vad som är bäst för mig.

För jag har en bipolär diagnos. Än hur stadig min grund är så kan en depression ta över från ingenstans. Och jag kan fortfarande förlora mig själv till att inte orka mer ansvar, det finns inga löften jag eller någon annan kan ge som i sten kan skriva att det aldrig händer igen. Än hur hårt jag jobbar med mitt inre.

Så han skulle vetat. Han skulle sett igenom.

Han hade ingen aning. Och jag glömde berätta, hur stark jag kan vara utåt. Låta. Synas. Skina.

Hösten har löst sig igenom samtal med chefen och själv välja att jobba 50%, inte jätte kul inkomstmässigt, men min hälsa går först och nu kände jag att jag har inget mer att pressa av. Jag behövde verkligen mer tid att bli stark och fullt frisk igen.

Tid jag inte fick. För jag var glad. Den dagen.


Förstår Du hur viktigt det är att vi står upp för våra bra dagar och inte låter någon ta de ifrån oss? Förstår du att de som inte förstår, de okunniga, vi måste berätta för dem även när vi är i vårt allra sköraste tillstånd? Vi måste förmedla. Utbilda. Hitta ord.

Jag kommer jobba hårt för detta. Och en av de viktigaste grenarna i mitt föreläsande kommer handla om just detta. För jag vet att alla inte orkar. Det tar så mycket energi. Så vi som har den, måste göra oss hörda. Ta plats. Forma orden. Reformera vården.

Låt oss le ifred.

Amen.

Likes

Comments

Jag önskar att alla som just fått, haft eller känner någon med diagnosen bipolär typ 1 eller 2 - läser det här. Jag önskar att det första Du fick veta av läkare, sköterskor, normen, samhället och google - är att allt kommer bli bra. Det finns sätt att leva mer än drägligt. Mer än bra. Utan att ge falska förhoppningar. Min sanning. Helt ärligt känner jag att denna text även gäller en jädra massa andra abcd-diagnoser.

Det har varit en kamp så länge jag kan minnas. När jag tycker jag börjat komma på fötter och vågar säga "det är bra", då har saker och ting raserats. Med allt från sådant jag inte kan påverka till egna dåliga beslut.

Jag skulle kunna fylla fem lexikon om alla misstag, men nu ser jag allt som lärdomar. Jag skulle kunna berätta om alla djupa depressioner jag befunnit mig i. Jag skulle kunna få dig att ångra medvetenheten om den diagnos du har. Jag skulle kunna det, därför att jag vet. Jag har stått på varenda sida om detta psykiska mynt.

Nu står jag på en helt egen plattform och skiner starkare än solen. Utan att vara manisk eller hypomanisk.

Jag har en egen familj. Kärlek. Hus. Volvo. Katt. Varje dag är jag mer än bara förgivet tagna andetag. Jag har hittat ett inre lugn. Ett inre lejon av glädje som jag länge misstog för mani. En vassare blick. Jag har lagat min själ tillsammans med tretusen böcker om självläkande och förlåtelse. Jag har sökt svar och aldrig slutat förrän jag har hittat dem. Och här, igenom alla kanaler jag kan, ska jag göra mitt bästa för att berätta hur fan jag tagit mig hit.

Just här idag kommer jag inte gå in på alla hur, varför eller därför - det kommer jag fylla bloggen och instagram med framöver. Så småning om även youtube.

Men det jag kommer säga Idag Är: Grattis. Du har en bipolaritet. Välkommen till ditt livs största och mest omvälvande resa, för jag kan lova att inte ens att få barn har varit en lika stor utmaning som det är att ha denna diagnos. Jag kommer vara brutalt ärlig i frågan om detta. Nej det är inte lätt. Ja det kommer kännas orättvist. Nej alla kommer inte förstå. Ja du kommer behöva respektera att andra inte alltid litar på dig eftersom du själv knappt gör det, eftersom du just ska börja rota i vilka känslor som i grunden är dina egna och inte diagnosens.

Bipolär innebär ett stort ansvar.

Det är därför det klassas som ett av världens mest funktionsnedsatta diagnoser. Bipolär ligger på topp tio listan. Sjätte plats för att vara mer exakt. Man tackar. Unik är bara förnamnet. För den som undrar är det endst 3-4% av befolkningen som har denna diagnos vilket utgör en minoritet. Det ni. Sa ju att Unik bara var förnamnet.

I vilket fall, jag tror stenhårt på att detta ansvar och denna skam som (ibland) finns kring denna diagnos gör att det är så många som tar livet av sig. Givetvis blir ångesten överväldigande för många och mörkret för omfattande. Det är en krävande sjukdom. Den kan både kräva och ta över ditt liv om du inte sköter den. Men vet du, även cancer och diabetes kräver liv. Och även där finns det helt galna solskenshistorier som berättar om hur de övervunnit alla odds.

Så varför i helvete skulle man inte kunna göra det som bipolär?

Jag menar. Kjell Enhager borde aldrig vaknat igen eftersom han fick diagnosen Leukemi med sex månader kvar att leva. Det är idag mer än trettio år sedan, han tog reda på vad han måste göra för att öppna ögonen och fortsätta andas varje dag. Om du inte vet vem han är ännu, ber jag dig Googla omgående. Han är och har varit en enorm inspiration. Anna Holmlund, skicross stjärnan från Sundsvall, borde varken kunna göra sig hörd eller röra på sig - ändå är det ett mirakel. Hennes vinnarskalle och överlevnadsinstinkt tar över allt. Jag har hittat dem. För jag har sökt mirakel. Vad söker du?

Därför frågar jag dig, varför skulle Du och Jag med denna psykiska funktionsnedsättning inte kunna förändra våra levnadsvanor och se diagnosen som ett uppvaknande - en viktig jävla ringklocka till förståelse, förlåtelse och fakta? Vad behöver Du, just DU, för att ta dig igenom det här och komma ut på andra sidan och hittat det där inre lugnet. Drivet. Vassare blick. Självläkande och förlåtelse. Vart hittar Du det?

Också insåg jag, efter snack med en likasinnad vän på Instagram, att jag hittar fan inga bipolära framgångssagor. När jag googlar, hittar jag bara skit. Hur dåliga oddsen är. Hur asjobbigt alla har det. Hur dåligt de mår. Hur illa de blir bemötta av och i sjukvården. Hur det i olika forum skrivs att vi med bipolär diagnos borde steriliseras. Hur det borde finnas institut för sådana som oss.

Jag läser om hur människor fått denna diagnos utan kunskap kring hur de kan, ska eller bör hantera den. Än mindre hur de kan göra denna funktionsnedsättning till deras främsta tillgång. Så kom en andra insikt. OM de söker något - då hittar de bara samma jävla gyttja som jag gjort. Smörja. För HUR ska man veta vart att börja leta när man JUST fått en så pass allvarlig och omvälvande diagnos? För det är den. Tro inget annat.

Därför vill jag bli ditt Varför. Ditt därför. Ditt bevis på att när du är i den där mörka stormen av självhat, så kommer jag lysa upp som en jävla stjärna och viska eller vråla (vad du än behöver) att du är älskad och att du duger precis som du är. ÄVEN MED denna diagnos. Det är inte en prognos. Du kommer bli okej. Jag kommer jaga dig mentalt och sitta på din axel så snart djävulen funderat på att ta plats och slå ro. Där och då kommer jag skratta högt och be den dra åt helvete. Hjälpa dig be den dra åt helvete. Lära dig. Så att du kan leva det bästa liv du någonsin kan. Så att du kan bli den bästa versionen av dig själv. Så att Du kan nå höjder du aldrig kunnat föreställa dig, utan att vara manisk eller hypomanisk. Allt detta, så att Du kan föra det vidare.

Det är mitt mål. Mitt så kallade end goal. Slutmål. Att hjälpa andra, så att Du i din tur kan hjälpa dem som sitter i den nya situation du just satt i. Så vi kan börja förmedla att det finns så mycket mer till denna diagnos än evig medicinering och ångest. Tillsammans kan du och jag nå ut till de stora massorna med både diagnostiserade och anhöriga personer. Hjälpa till att sätta ord på det som en del inte ens visste det fanns några som helst förklaringar till. Hjälpa dig att se, du är inte ensam och döden är inte vägen ut. Du är inte din diagnos. Du har ett helt liv framför dig som jag SVÄR är värt det. Om du lovar låta mig och andra hjälpa dig, till att hjälpa dig själv.

Ingen och framför allt aldrig jag, kommer lova något så dumt som att detta är lätt. Genvägarna och löftena om snabba lösningar kommer locka. Du kommer inte alltid veta att du tackat ja till dem, inte förrän senare. Jag säger inte vad du ska göra eller vad du ska säga, jag vill lära dig att du själv VET. Ont. Det kommer gör ont. Smärta. Du kommer igenom det, för du kommer veta att det finns ett Därför. Ett ljus.

Jag har skjutit mitt Ego i foten för det här ska inte handla om mig, för jag är så innerligt bara en annan människa. Som vill en jävla massa. Mitt ego tar emot kritik och oförståelse med öppen famn, medan beröm och komplimanger tackas artigt för och läggs åt sidan. Vad jag menar med det är att jag lärt mig den hårda vägen att inte ta saker så förbannat personligt och sänka ribban på vem jag kan vara för andra. Alltid tacksam, samtidigt alltid noga med att separera mig från någon piedestal. På det sättet blåser jag inte upp till full storms mani. Jag har ingen tilltro till att jag vet mer än andra. Jag har inget ovanligt stort självförtroende. Jag varken är starkare än någon annan eller mer vis. Jag har faktiskt helt enkelt läst. Läst som fan. Lyssnat. Om hjärnan. Om psyket. Ur alla tänkbara vinklar. Pyskologi. Filosofi. Kemi. Fan i mig, matematik och statistik. Fuck you ångest. Sugit i mig mer och mer om allt som finns att lära. Ökat min förståelse för hur jag kan påverka mitt inre igenom mina egna tankar. Igenom hur jag pratar. Går. Står.

På fullaste allvar.

För, hur gör vi för att må dåligt? Jo. Vi skapar det med. Det går att skapa ett mörkare mörker. Det sker när du låter diagnosen ta över din kropp, ditt psyke och hela ditt väsen. Jag vet. Så du kommer inte undan med att säga att så kan det inte vara, för jag minns. Jag vet. Jag kommer ihåg. Varenda jävla gång jag ältat så ihärdigt att jag kräkts. Jag vet hur det var att gå med krokig rygg och inte klara av att se människor i ögonen eftersom jag saknade total självrespekt. Jag minns hur jag tog mig till självmordssidan. Jag minns hur mörkret ville hålla mig kvar. Detta tog över många år av mitt liv. Men inte mer. No more. Fuck no. Jag är mer än så.

Du är mer än så.

Jag äger min sjukdom. Min funktionsnedsättning. Den äger inte mig. Den får komma på besök, men jag har gått igenom eldprovet nu - det stora infernot, och jag står mer än hel kvar på samma sida. För jag gick aldrig dit. Till den andra sidan. Även om det var alldeles för nära den där tidiga morgonen i slutet av juli 2012. Evighetens tacksam till kvinnan som räddade mitt liv. Jag fick en ny chans. Den kommer jag aldrig missa.

Kanske, om du orkat läsa hit, ger den här texten dig ångest.

Bra. Då är det precis som det ska vara.

Ångesten visar vad du behöver gå igenom. Ångesten är den komplexa känslan innan vi förstår oss själva. Förlåter oss själva. Kramar om oss själva. Ångesten är dina egna krav av vem du tycker att du borde vara. Ångesten är den mörka hästen som rider sönder dina hjärnhalvor med sitt eviga gnäggande om allt du inte är. Ångesten handlar om att du vill mer. Du vet bara inte hur. Ångesten är en del av att vi tror att vi behöver någon annan som ska hjälpa oss, men jag är helt jävla svinallvarlig, precis ALLT du behöver - bor redan inom dig.

Du undrar säkert hur jag kan påstå något sådant. Något så idiotiskt. Något som förmodligen inte alls stämmer överens med din verklighet av uppfattning.

Jo. Jag kan säga det. Påstå att det är så. Eftersom jag inte tror, jag vet.

För den jag är nu. Den kvinnan fanns alltid inom mig. Vem skulle jag annars vara idag? Än så länge finns inte tekniken för byte av hjärna och själ mellan individer. Jag har tystat det mörka, det finns kvar. Givetvis. Men jag har gett mitt ljus mycket mer utrymme. Allt faktiskt.

Det ÄR fundamentalt viktigt att DU förstår att jag inte är unik. Vi står enade i detta. Jag menar och hävdar bestämt att alla har en inneboende kraft inom sig. Jag har sett den lysa så många gånger, när jag drar den ur personer som tror att de aldrig skulle ens klara av att le igen. Du har en bipolaritet. Livet är inte över. Egentligen oavsett diagnos. Ditt liv har bara börjat, för du har just fått en chans inte alla får. Du kan börja upptäcka dig själv och inse att för att leva fullt ut måste du lära känna varenda del av dig. Det, det är spännande som fan.

Kanske skapar den här texten en brinnande fackla inom dig som kommer ta dig ända till ditt eget OS?

Bra. Låt ingen stoppa dig. Lär dig allt du kan om ego, hypomani och maniskt tillstånd - kör. Kör på. Lär dig om dina egna fallgropar, triggers och svagheter. Räta på kroppen. Det är ingen fara, utan att falla så skulle vi inte veta hur långt vi tagit oss. Var den som klättrar, var den som stannar upp på klippkanten och ser utsikten, inte avgrunden. Tro på dig själv. Du är Bäst.


Så för att säkerhetsställa all denna text, förstår du att läget är under kontroll? Förstår du att det finns solskenshistorier och mirakel även inom psykiatrin? Förstår du att om du söker och letar på andra platser än du är van vid, med nya ord och annat tänk, så kommer du hitta bättre vägar? Förstår du? Du kommer finna tillit och tro till dig själv igen. Hör du? Hör mig.


Till dig som tagit dig hela vägen hit. Om du anser att denna text har ett innehåll som fler borde läsa, var så vänlig och dela detta vidare. Skicka en länk till någon som behöver det. Skicka en länk till någon som ännu inte vet att de behöver höra detta. Hjälp andra att finna tillit, hopp, tilltro, acceptans, förståelse, förlåtelse och frihet. En ovillkorlig kärlek till sig själv. Igenom allt. Det är vad allt handlar om till slut. Att inte döma sina egna tankar utan se dem som en tillgång de kan förändra.

Bipolär betyder inte slutet. Det betyder två motsatta poler, två olika läger - som det går att finna en balans i. De sa att det inte gick. Jag älskar att motbevisa skiten ur dem. Läkarna alltså. De sa att jag måste äta medicin resten av mitt liv. Jag har inte ätit dem på över sex år. De sa att regelbundna rutiner bara var en liten del av byggstenarna för ett gott liv. Rutiner är makt. De sa att jag inte skulle kunna arbeta heltid igen. Det har jag gjort i fem år. Det var så mycket de inte sa. Och allt det tog jag reda på. Nu vill jag dela det med världen.

Så här med öppnar jag portarna till mitt framgångsrika liv. Vad framgångsrikt innebär för mig är helt enkelt att kunna kliva upp varje dag utan att fundera på om det inte vore bättre om jag var någon annan. Jag kommer aldrig påstå att mitt liv på något sätt är perfekt eller bättre än någon annans, men jag kommer alltid vara stolt. För jag gjorde det. Jag mer än överlevde. Jag lever.


Amen.


Likes

Comments

Läs det här och inse att det är den tysta rösten inom dig du behöver lyssna till. Den som redan låter högst och håller dig tillbaka i samma gamla kedjor, den du är van vid, det är den vi ska se till att få och hålla käft. Det här är ingen töntig övning. Det här är allvar. Läs. Fnissa. Rodna. Men läs. Och öva. Nu.

"Du klarar det aldrig." "Är du verkligen säker på det här?" "Du borde inte använda jeans." "Dina barn förtjänar en bättre förälder." "Du räcker aldrig till." "Du glömmer alltid." "Jag måste äta bättre, jag äter för dåligt." "Ingen förstår mig." "Ingen ser mig." "Ingen tycker om mig." "Jag börjar imorgon."

Vi kan fortsätta med olika meningar i all oändlighet, men jag antar att Du förstod min poäng. Att det är ett utdrag från den där rösten du har i ditt huvud som snackar en satans massa skit. Skulle du kunna tänka dig, att läsa meningarna igen? Fast den här gången imiterar du en politiker, tant Agda, Nasse eller den röst du använder när du låtsas härma någon annan. Gör det. Läs igen. Men ge rösten i skallen en mer... Oseriös ton.


Jag väntar här. Läs.


Kunde du hålla dig för skratt? Det kan inte jag. Jag läser orden högt för mig själv med en nasal stämma som liknar Prussiluskans. Ehm, det låter förjävligt och jag har svårt att ta orden på allvar. DU ska ha svårt att ta orden på allvar. För de är inte sanna. De är lögner skapade av din hjärna för att du ska skydda dig själv från alla faror den tror existerar.

Nästa steg är att tona ut. När du hör dessa förbannade ord som byggs utav inre oro, självhat och en önskan om att bli omtyckt - då ska du dra ner volymen på den där töntiga rösten som påstår att du inget kan, vill eller orkar.

Sträck ut handen. Se den där volymknappen, vrid åt vänster och hör hur den envisa rösten snart knappt hörs. Du måste vilja det här. Du måste testa. Öva. För annars fungerar det inte, och då låter du rösterna ta över. För ja. Ibland är det röster, man hör alla gamla och nya demoner. Då måste du ha verktyg. Vapen. Olika strategier för att jämna dem med marken, helst utrota dem för alltid.


Så testa. Vad har du att förlora? Egentligen.


Börja med att ge all negativ information som seglar igenom ditt medvetande en töntig röst, en röst du inte kan ta på allvar. Sedan sträcker du fram handen antingen i tomma luften eller i fantasin, och TAR tag i den där knappen. Skruva ner ljudet. Låt din inre mobbare tystna. Låt den kallas för fåntratten. Eller tönten. Den är en del av den. Men den är helt oviktig för din vardag, dina drömmar och ditt liv. Den tar över när det väl gäller. Tills dess. Skruva ner.


Gör det.


Sist, så säger du till dig själv. Jag är jag. Jag andas. Allt är okej. Jag kan känna mina andetag. Jag kan känna hur luften går in och hur det sjunker ut. Mitt huvud drar sig uppåt och jag växer som människa. Bröstkorgen lättar upp. Axlarna sjunker ner. Käkarna slappnar av. Och rösten eller rösterna har fel. Ingen kan förändra mitt sätt att tänka förutom jag, och jag vill höra bra saker. Jag vill byta kanal. För jag är bra. Jag klarar det här. Jag kan det här. Jag börjar inte en annan dag. Jag börjar nu. Jag är ett jävla lejon som leder mig själv framåt och inget bäbää får som springer med alla andra och blint följer vilken tanke/ledare som helst. Jag är min egen.

Amen.


Btw. För mig är Amen ett uttryck av enorm tacksamhet, jag är inte troende i någon religion. Det jag tror på är universum och kraften inom oss, och den är fuckin enorm. Så då säger man Tack med ett större ord. Amen.


Nu då?


Ja. Du gör tvärtom för allt som är bra. Du ger det goda inom dig allt utrymme. Du ger allt det positiva en stark, klar och tydlig röst. En röst du älskar. En röst du ser upp till. En röst du lyssnar på. Sedan skruvar du upp volymen.


Högt.


Högre.


HÖGRE!



Jag kommer aldrig påstå att det här är enkelt. Jag kommer aldrig påstå att du gör det här direkt och att ditt inre ändrar kompassen till mer vänlighet över en natt. Men du kan börja idag. Du kan börja din resa nu. Du kan börja inse här, att du inte behöver leva med de tankar du alltid haft. Du har makten. Du har kraften. Bara Du, kan förändra mönstren. Dina monster. Är du. Så hur ska du ha det?

Börjar du idag? För om du gör det, så är du en dag närmare till det där lyckligare tillståndet du bara drömmer om. Jag lovar.

Välkommen till en ny dag.

Amen.


Likes

Comments

Alla Dessa Larm.

Cancer av kött, korv och chips. GMO överallt. Ena dagen ska vi äta ägg, ALLA ÄGG, den andra dagen ska vi sluta pga gifter och illa skötta hönor. Djuren mår kasst och jorden skövlas. Det ska vara näringsrikt och krav. Eko och närodlat. Rätt kanel och Fel kanel kan skapa hätska debatter mellan dietister och hobby allvetare som egentligen inte vill någon illa utan alla bara tror så skarpt på just sin kunskap.

Larm. Livsmedelsverket och WHO slår larm enligt rubrikerna i tidningarna.

Gemene man och ointresserade Svennsons hinner aldrig ikapp. LCHF talar gott om Bacon. JJ Virgin påstår att det är skit. Veganer. Vegetarianer. Allätare. De flesta försöker inte ens förändra sina kostvanor till slut därför att påståendena är så många att en vet fan inte vart man ska börja.

Jag har grävt mig så djupt in i denna djungel nu och inser två år senare än alla andra att krossade linfrön tydligen inte får säljas längre. PGA larm. Mh. Djupt in i hjärtat av all denna mat hets så finner jag inga riktiga svar, alls. Det finns forksning som är i vilken riktning du än vill att den ska vara. Eftersom vissa rapporter om hur bra mjölk eller nötter är, är framforskade/rapporterade av just MJÖLK/NÖT industrin, givetvis kommer de finna positiva saker med sina produkter.

De som är rädd om miljön och djuren kommer alltid hånskratta åt att det skulle finnas mineraler eller vitaminer i kött som vi behöver - de ser ond bråd död och lik. Djurplågeri. Vilket även jag ser och därför inte klarar av att äta kött mer. Jag klarar heller inte av mjölk produkter pga hur kossorna mår även i det här landet. På andra plats så verkar jag vara allergisk mot mjölkprotein så det är inga större problem.

Sedan har vi larmet om gluten.

Det farliga gluten. Havregrynet som har ett högre glutenvärde idag än för trettio år sedan, enligt en del rapporter. Sen har vi dem som inte ser några fel alls eller infektionsrisker.

Behöver jag ens nämna socker?

Ni vet ju. Man blir så jävla trött.

Så en bibel enligt mig att luta sig mot är FoodPharmacy, jag tycker de har ett logiskt och realiskt tänk. Utan att det blir någon slags renlevnad och excorsim över allting. För mig har de senaste åren inneburit en radikal förändring i kosten, jag upptäckte hur känslig jag var för socker och sedan jag till 90% lagt av med sötsaker eller ens sötad mat, så har jag heller inte varit nämnvärt fysiskt sjuk. Lade om till LCHF förra sommaren och då började ätstörningarna somna in och försvinna, mättnadskänslan var en AHA upplevelse. I juni 2017 började jag äta Vegan kost efter för många dokumentärer och filmer om hur djuren har det, har så mycket mer energi och lovar - om jag inte börjat äta så rent så hade jag inte klarat av att ta mig ur depressionen jag blev sjukskriven för på egen hand.

Det var som om all frukt, alla grönskar, baljväxter och enkel mat renande något. Jag kunde se klarare. Något jag inte kommer backa från. Kan tänka mig äta fisk eller räkor någon gång, men mjölkprodukter från ko eller nöt/fläsk/kyckling äter jag aldrig igen.

Och Barnen då?

Barnen, vad fan ska jag mata vårt barn med utan att känna att jag förgiftar henne? Gash, jag har en autoban i skallen av olika råd, forskningsrapporter, Östersjöns Larm, besudlade majskorn, vetenskapliga artiklar om soja, dör vi av potatis? Det är helt galet. All denna information hittar finns att tillgå lätt som en vegansk glutenfri sockerfri cancerfri plätt. Stressande bara, för ibland undrar jag vad vi låter vårt barn äta.

Är ägg fel? Kan nektarinerna från Spanien innehålla mer gifter än äpplet? Är det okej att låta henne ta en stripes från min tallrik? Inte nog med att man ska se till att de inte sätter i halsen, man ska se till att inte själv sätta i halsen medan man försöker vara en kunskapsbank och kock till förälder.

Vi försöker balansera. Hon älskar sin glutenfria gröt med chiafrön. Russin. Avokado. Kycklingkorv. Gurka. Äpple. Vattenmelon. Vegganbullar. Stripes. Tomater. Hallon. Ris. Chiligryta. Soyfärs. Klämmisar. Barnmatsburkar utan mjölk (hon är mjölkprotein allergiker). Hemlagad mat. Ersättning vid stressad snabba tillfälllen.

Jag vet att det inte gör mig till en dålig mamma.

Men mitt mathjärta, min vilja att göra rätt för vårt barnskropp - går itu när hon glatt äter korv och jag undrar om jag just matat henne med cancer. Vilken rapport ska jag tro på? Vem har rätt? Vem vet? Vem vet.

Socker kan vi iaf utesluta och så länge vi föräldrar bestämmer och kan rå över vad hon stoppar i munnen så kommer hon inte äta sockersötat bröd, mat, godis, bullar, tårta eller dylikt förrän hon är framåt fyra eller fem och verkligen inser vad alla andra verkar få äta. Då kan hon få smaka. Eller få något liknande helst. Vi äter inte socker, jag äter det väldigt lite och ser ingen anledning att ge min kropp det giftet mer ofta.

Hur tänker ni kring barn och mat? Undrar genuint och öppet utan att döma hur andra gör, vi är så duktiga att döma ut oss själva ändå.

Vad ska man äta då?

Helt ärligt, jag vet fan inte. Jag är mitt i någon slags balansgång mellan en massa fakta och viljan att bli den första hundrafemtioåringen. För jag vill ta hand om min kropp och mig själv, inte ge den en massa gammal unken bensin när den kräver bio-bränsle av högsta kvalitet. Solceller och paneler.

Jag försöker äta det jag känner att jag mår bra på.

Om min kropp skriker efter pizza - då äter jag fullkornsbröd med hummus, färsk gurka och extra Herbamere. Kroppen frågar inte efter flottig ost och rent mjöl som blir en deg i magen, den ber om kolhydrater som stannar ett tag och extra salt eller mineraler. Kan även trolla ihop en varm macka med vegan ost.

Om min kropp skriker efter glass - då äter jag najscream. Alltså mixad fryst banan med valfri frysen frukt. Uppenbarligen vill jag ha något kallt och läskande. Och en kick i insulinet. Fast inte av rent socker och en hink med mjölk.

Om min kropp gapar efter hamburgare - då steker jag en veganburgare, dregglar ner den med sockerfriketchup och gör en sallad. För min kropp frågar efter något mysigt mättande. Inte hundra transfetter.

Om jag inte är på humör alls för att vara fröken göra rätt för sig själv, så äter även jag en falafelrulle med road island, en veggieburgare, en bunke vegan Ben & Jerrys. Eller vad jag nu känner för.

Men jag äter det inte mer än någon enstaka gång i månaden. Ibland inte på flera veckor.

För att jag prioriterar mig. Min hälsa. Min trötthet, mina eksem, min smärta och mitt humör är alla mycket närmare vänner och på sin bästa sida om jag göder mig själv med det bättre alternativet.

Så vad Ska Du äta för att må ditt Bästa?


Anorexi, Bulimi och vardagshets.

Jag som skriver det här, har hetsätit tills jag kräks. Vägt 95kg. Vägt 49kg. Jag har varit med om det där. Jag har strulat med all mat. Straffat. Belönat. Hatat. Älskat. Gömt mig. Sökt beröm. Börjat om på måndagar. Börjat om på tisdagar. Gett upp på onsdagar. Längtat bort. Längtat iväg. Undrat om man en gång varit på den här störda matsidan - kan man - finns det ens en chans att sluta tänka som jag gör?

Ja.

Ja.

JA!

Det går.

Här har du ett levande bevis. Jag gjorde det. Gör det. Även om jag idag grottar ner mig i frågor om mat, hälsa, ekologiskt och inte ekologiskt... så står jag kvar. I en lugn relation till mat.

Kallar mig för matfrisk. Med matglädje. Utan ett spår av självhat kvar.

Kan jag. Kan du.

Så fundera bara, rent generellt på alla frågor och vad som är dina svar. Om det fanns något i min text som fastnade på ett bra vis, ta det. Kör på det. Sök vidare. Finn din sanning. Oavsett hur struligt det må vara ett tag så kommer till slut balansen ikapp. Jag lovar. Jag lovar.


Amen.

Likes

Comments

Du är chef för ditt liv. Det kan jag garantera dig. Du är chef över vilken attityd du ska välja till livet varje dag när du vaknar. Du bossar över den minsta detalj i hur du väljer att reagera. Oavsett normer. DNA. Släktband. Fotspår. Du bestämmer.

Inatt sov jag tre timmar.

Skulle jag kliva upp och ta ut det på våran pigga dotter som vill ha frukost? Ska jag surt och stressat slänga i mig något att äta för att få i mig energi? Ska jag göra allt det där vanliga destruktiva som mina trötta vanor innebär? Eller ska jag välja något annat idag.

Jag väljer något annat.

För mig är det en del av sjukskrivningen. Att göra om. Göra bättre. Välja annorlunda. För att må bättre. I längden.

Springer inga maraton idag och lär knappast klara mig till kvällen utan en timmes sömn mitt på dagen. Att jag inte sov inatt beror på ett korkat val igår. Mitt val. Jag åt både saker med socker i och drack Kaffe. Efter klockan fem. Jag bröt min regel om att inte stoppa i mig sådana saker efter tvåtiden, bara för att jag var sååå sugen och det kändes så mysigt.

Värt det? Nej. Jag kommer inte göra om det närmaste halvåret, tills jag glömt denna dag och denna text.

Det kan vara provocerande att påstå att du kan välja dina känslor. Men jag säger det. Jag provocerar. För jag gör det. Jag lever som jag lär ut. Och jag slutar aldrig kämpa för det. Läsa om psykologi. Inspireras av stora föreläsare som hjälper dem som mår som mig. Söker nya vägar hela tiden om den jag är på inte redan visat sig duga.

Det jag vill säga är - Förändra något inom Dig idag.

Hur?

Du börjar med att fråga dig dessa två saker och det första som poppar upp i skallen är förmodligen din nuvarande sanning. Om tre veckor kan det dyka upp något nytt. Livet är en färskvara som vi behöver ta hand om.

Fråga dig först: Vad är tre saker som fungerar bra i mitt liv just nu? Är jag snäll med mig själv? Är jag glad på mitt jobb? Har jag accepterat mina såkallade dåliga sidor (för alla dåliga sidor finns det tio bra så var inte rädd att erkänna dem)? Älskar jag någon som älskar mig? Är relationen stabil? Tycker du om vad du äter till frukost? Mår du gott när du ser på Netflix? Stort som smått. Hitta Tre Saker som fungerar bra i ditt liv. Låt det vara din grund. En platå att stå på inför nästa fråga.

För det andra: Vilka tre saker eller ord får dig att vilja gömma huvudet under täcket? Räkningar? En vän som aldrig lyssnar? En person som sällan hör av sig så som du önskar den skulle? En händelse i ditt förflutna? En händelse som du fantiserat ska ske i någon slags olycksform men som ännu inte skett? Jobbet? Maten? Partner? Barnen? Samvetet?

Samma här, stort som smått. Hitta tre saker du reagerar instinktivt på och gärna vill slippa tänka på. Välj EN.

Sedan läser du på om ämnet. Googlar. Kollar youtube. Läser på familjeliv. Frågar en vän. Mailar mig på aldrigslutaskriva@gmail.com för råd. Du börjar kolla upp din rädsla. Tar tag i den. För om den är dig till last i vardagen, så kan du lita på att det inte behöver vara så. Håll i din grund, de saker som går bra för dig, skulle något gå åt skogen av dem under tiden du börjat jobba på dig själv, hitta tre nya saker. Allt från att du har ett par sköna skor eller att du såg en leende tant på bussen. Vad som än får dig att fortsätta.

Om du sitter och har ursäkter nu, säger till dig själv att du inte orkar eller att så illa är inte ditt liv att du behöver göra något, då vill jag upplysa dig om att du just nu sitter och motiverar dig själv till att göra absolut inget. Det är lugnt med mig, Men är det verkligen okej med dig? Hur mår du?


Nej. Alla kommer inte fatta vad som händer. De som älskar dig kommer stötta dig. De som gillar dig så som du är och inte med en massa nya attityder kommer sakta börja visa andra sidor av sig själva för att göra dig så obekväm som möjligt. Det gör dem för att de inte förstår. Inte orkar. De är inte där än. De har inte lärt sig. Men du kan. Se till att du har din grund, som du förstår - om andra inte fattar dina livsval så gör det inget. För Du vet.

Jag skulle inte kunna skriva det här, om jag inte visste att det går.

Sist men inte minst vill jag skriva till er som följer mig här och redan är på sin resa, läs med rätt ögon nu. Mycket av texten är till den någon som kanske inte ens har påbörjat sin inre resa, är du redan mitt i den och har frågor om saken eller åsikter kring hur jag resonerar, skriv i kommentarsfältet eller maila mig. Kan jag säkert hjälpa till att börja i någon ände.

Amen.

Likes

Comments