Header

Hej. Det var ett tag sedan. Men det är okej, jag inser att jag kommer behöva leverera på en mer konstant basis för att behålla er läsare - samtidigt får jag bara förstå att just nu är jag i stormen av förståelse över vad fasiken det är jag håller på med. Utbildningen har bara börjat (Mindfulness Instruktör via Sverigehälsan) och hela min existens växer. Inte särskilt förändrad ändå, jag har antagit attityden Nybörjare (Beginners Mind inom Buddhism) inför allt och mycket slår emot mig som stora hagelkorn. Insikterna slår in gång på gång. Ändå känner jag mig rotad. Lugn. Tar det för vad det är och vad som än kommer.

Men.

Något jag vill dela med mig av Nu omedelbart är en förståelse som inte handlar om mig personligen utan snarare blev ett enormt hjälpmedel till att sätta ord på saker jag tidigare inte kunnat.

Det är skillnad på att känna sina tankar och tänka sina känslor. En av de viktigaste ingredienserna i mitt välbefinnande sedan många år, men som jag inte under några omständigheter kunnat sätta i ord eller metafor.

Lugn. Jag ska förklara.

Först vill jag Tacka Katarina Lundblad som delat denna gåva och låter andra förmedla detta vidare, tack.

Så. Nu. Ska jag förklara. Ur mitt perspektiv.

Om du tänker: Det här klarar jag aldrig. De tror att jag är dum. Andra är bättre än mig. Ingen bryr sig. Jag är ensam. Varför händer det alltid mig?
Då skapar du oftast också en känsla kring detta, omedvetet, sedan tror du att dessa ord är vad Du känner. Fast att det var något Du tänkte. Och just sådana tankar kan skapa väldigt djupt rotade rädslor inför väldigt många saker i vardagen, utan att du ens hängde med på hur det hände.

Om du istället känner efter: Jag känner mig orolig. Jag har ont i magen. Jag är ledsen. Jag är trött. Jag fryser. Jag svettas. Jag har ångest.
Då kan du skapa tankar kring dina känslor, så som att berätta för dig själv att dina känslor är normala. Det är ingen fara. Du kan se att det är ingen som tror att du är dum, ingen är bättre och du är inte ensam. Det är dina känslor som berättar en historia om vart du är för stunden, inte för alltid. Medans om du oftast är i tanken så köper vi rakt av att det alltid varit och kommer alltid vara våran verklighet.

Både tankar och känslor går att förändra.

Det inte bra går. Det går skit bra.

Absolut, vissa saker tar längre tid än andra - men du kommer ändå aldrig kunna rättfärdiga argumentet att Du inte kan Förändra Dig själv. Känsla som Tanke. Tanke som Känsla.

Hur gör jag det då din jävla besserwisser?

Du skruvar upp volymen av förståelse för dig själv. Du höjer den vänliga rösten inom dig och börjar respektera dig själv. Dina känslor. Dina tankar. Du slutar jaga bort dem och önskar att du aldrig haft dem. De är Dina inre ord. De är inget du ska sudda ut. De är inte heller alltid något att lyssna till, speciellt inte om de är negativa.

Förståelse ökar du igenom att ta ett djupt andetag, acceptera att du inte vill känna så här och sedan även acceptera att du inte vill acceptera det. Hänger du med? Alltså det är en cirkel som sluts med att du helt enkelt förstår dig själv hela varvet runt, du ser dig själv för den du är och den du vill vara - du ser skillnaden och ger dig själv tiden och förståelsen - en chans att förändras.

Jag har suttit ett tag med denna text och funderat på om jag på något vis kan korta ner, förenkla eller förklara detta i andra ord. Men jag väljer att tro att detta når ut till dem som behöver det, jag väljer att tro på mig själv och min text. Jag väljer att oron som kan börja gnaga är okej och den får hänga med men aldrig hindra mig. Jag ser tankarna och känner känslorna inför min ambition att rädda världen en människa i taget, det kan verka som en omöjlig uppgift i mångas öron - men jag väljer att se det möjliga. I allt. För att jag för några år sedan började se skillnad på tanke, känsla och verklighet. Lärde mig att andas när det börjar bli tufft. Lärt mig att fokusera på vad jag är tacksam för när livet börjar bli en kamp.

När posten är blöt, när barnet inte sovit på en vecka, när middagen brändes vid, när el räkningen var tredubbelt så hög som vi räknat med, när semestern uteblev pga sjukdom, när vännerna försvann, när nyheten om en familjemedlems cancer kom - när allt det händer... Då bryter jag inte längre ihop. Jag blir inte en blöt pöl på golvet som undrar när saker ska lätta upp. De gör de aldrig. Inte förrän vi själva ställer oss upp och inser ansvaret vi har för vårt eget liv, utan att för den delen ta på hela världens ansvar. Det är en gigantisk skillnad.

Så till att börja med.

Det handlar om Dig.

Det handlar om Dina tankar och Dina känslor.

Dina Hur.

Dina Varför.

Ditt ansvar för dig och endast det ansvaret ensamt.

Jag är medveten om att mycket tillkommer i livet, har familj jag med, men jag tar ansvar för mig och mitt mående först i den största möjliga utsträckning jag bara kan. Givetvis går barnets frukost före min, givetvis går ett samtal till en ledsen vän före en meditation - jag säger inte att jag skiter i annat. Jag säger att jag gör medvetna val när jag väljer. Men det... kan vi prata om en annan dag. På Fredag. Mer om medvetna val.

Ha en strålande tisdag gott folk och lär känna er själva.

Amen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vad krävs av dig för att du ska börja tänka Bättre? Varför vill du förändra dina tankemönster? Varför vill du må bättre föutom det uppenbara? Du vet redan varför du mår som du gör, förmodligen, men vet du varför du vill må bra? Det är faktiskt en fråga som kräver ett svar.

För när du vet Varför.

Då kommer HUR du ska tänka bli så mycket enklare. Aldrig lättare. Men enklare.

Du kan välja att förstå vad jag pratar om, eller ignorera det faktum att Du och bara DU kan nå ditt inre och stuva om i ditt sätt ett se på saker. Bara du.

Så, dagens ämne. Påminnelser. Det handlar om att du behöver BRYTA direkt när du börjar tänka något elakt om dig själv, något plågande, något dömande, något ifrågasättande, något fult eller något som jag kanske inte har ord på som i vilket fall förstör ditt liv. Påminn dig själv om att Byta ut tankarna. Du kommer tänka skit emellanåt, det tillhör, så försökt inte sluta med att tänka negativt - Du ska bara tänka så mycket mindre. Byt. Bryt. Till något annat. Inte alltid något magiskt bättre som healar någon slags världsfred inombords. Utan bara något som Bryter det riktigt dåliga.


Men va? Vad du snackar. Okej. Här kommer listor med olika exempel.

Varför Ska du Må bättre?

  • För att du vill leva ett bättre liv.
  • För att du vill känna dig värd dig själv.
  • För att du vill kunna andas utan ångest.
  • För att du vill kliva upp på morgonen och orka något mer.
  • För att du har en krigare inom dig.
  • För att du har en familj som saknar dig.
  • För att du innerst in inte vill dö, du vet bara inte hur du ska leva.
  • För att du ska på skattjakt efter din katalysator som är din själ.
  • För... alla Dina egna anledningar. Hitta dem. Tänk på dem. Upfinn dem. Se dem. Var med dem. Gå vidare in i tänket, förstå att du faktiskt har ett fett jävla Varför. Du har bara inte svarat på frågan ännu. För du har aldrig riktigt ställt den till dig själv. Och tyvärr, ingen kommer göra det åt dig.


Hur Ska jag påminna Mig då?

  • Du börjar nu. Du läser här. Din hjärna har redan börjat registrera att andra instruktionsböcker finns än den du givit, din hjärna börjar söka efter nya landningsbanor att lysa upp. Eller nya är de inte. De har bara varit släckta en väldigt lång tid.
  • Ditt hjärta jublar av att du förstått någonstans att Du behöver göra något för att bli påmind om att hjärtat finns, sluta låt hjärnan vara ensam boss. Alltså = Igenom att du läser detta, är här, vill mer, så har du redan börjat göra grovjobbet. Grunden.
  • I början kommer det inte gå per automatik, du kommer aktivt behöva avbryta dig själv när du på något sätt försöker nedvärdera, trycka ner eller hata dig själv eller andra. Ja. För vad du ser i andra är vad du också håller en alldeles för hög standard på inom dig själv. Dina egna brister eller rädslor. De är inte farliga. Acceptera att du är felbar. Sluta döm dig för att du inte är perfekt. Avbryt. Bryt av. Och samma gäller här. De dagar du inte orkar bryta utan istället bryter ihop - SLUTA döm dig själv så hårt för det. Och dömer du dig hårt ändå, döm dig inte för det. Förstår du? Du får din ångest att eskalera för att du hela tiden håller dig själv i så förbannat strama tyglar om hur Du borde reagera eller vara. Lägg av med det.


Vad Fan är det Jag ska PÅMINNA mig om då?

  • Andas ner i magen.
  • Andas ner i magen.
  • Andas ner i magen.
  • Andningen igenom näsan ner i magen. Följ den. Andas ut. Jag skämtar inte.
  • När du tvättar händerna, då fokuserar du på vattnet som rinner.
  • När du hör en bra låt, hör den.
  • Du övar hela tiden, du behöver inte slå på dig själv för att du inte såkallat lyckas, har du försökt, så har du lyckats. Förstå det. Har du börjat. Så har du lyckats.
  • Du har inte lärt dig allt ännu. Du kan inte allt. Du vet inte allt. Ingen gör det. Men det finns så mycket mer än vad du har att röra dig med idag, det finns så många skinande vackra verktyg du kommer få tag i när du börjat påminna dig själv - om ditt egenvärde.
  • Se nuet utan tusen glasögon. Se nuet för vad det är, inte om en minut eller för en timme sedan. Du läste just denna rad och nu läser du det här, vad som just var kommer aldrig igen och det är inget du strävar efter. Du ska framåt, utan alla filter av skam/obehag/kritik. Släpp taget. Gå vidare.
  • Skapa dina egna exempel om vad DU behöver påminna dig om för att må bra.


Nej. Jag tror inte på att ovan är något jordskred till revolution inom psykisk ohälsa, jag tror bara att jävligt många glömt bort den här delen och slutat påminna sig själva. Jag vet att jag gjorde så. I långa och många omgångar under tjugo år. Och nu går det per automatik. Ibland tränar jag på att påminna mig mer eller bättre, men mest bara är jag och mår bra. Mina Varför, Hur och Påminnelser är så instyrda i hjärta/hjärna att det är inget jag jobbar så hårt med längre. Precis som jag inte behövde "jobba" för min ångest förut, den bara fanns där. På autopilot. Nu har jag bytt ut den. Till något bättre. Mycket bättre.


Sagt det förut. Säger det igen.

Kan jag. Kan Du.

Nu.

Amen.


Likes

Comments

"Idag fick jag höra att jag skrattar för mycket för att må så dåligt. Och en timme senare att jag inte skulle gråta för det kommer bli bra. Men hur faan ska jag vara då!?"

Rubriken är ett citat från en vän, men jag har sagt det själv och hört många andra använda exakt samma ord. Det här är ett ämne som jag brinner av på. Brinner för. Passionerat kan elda upp hela mitt känsloregister för.

Om du är sjukskriven, för att du mår dåligt av vilken anledning som helst - så ska du kunna skratta utan att någon friskförklarar dig eller ens påstår att du verkar på bättre. Ett leende. Ett fniss. Ett gapskratt. Betyder inte att du helt plötsligt kommer kunna kliva ut i ljuset och sluta vara innerligt ledsen.

För så här Är det. En person som mår psykiskt dåligt, av vilken anledning det än är, den personen blir faktiskt ganska rädd för att visa sig glad. JUST för att OM man visar sig leende, eller gudförbjude - gapskratta... Då är det omöjligt att personen i fråga på något vis är deprimerad. Har PTSD. GAD. Ångest. Smärta i lederna. Knäskada. Öroninflamation. Vad fan som helst.

Det är lite samma sak med människor som gör sig snygga, alltså duschar, byter kläder, piffar till sig och lyckas veckohandla - en sådan sak kan få en människa att känna hur man är på rätt spår. På ostadiga ben. Med osäker blick.

Också yttrar någon: MEN GUD VAD DU SER UT ATT MÅ BÄTTRE.

Också svarar man med krökt rygg och ledsen uppsyn, skamsen, för vi visste att detta inte var ihållande. Och nu har vi lagt ribban högre för oss själva då andra kan se att ibland är vi glad. Då måste man väl automatiskt vara redo att börja jobba 100% nästa vecka?

Som sagt. Det här ämnet. Jag har fullt sjå med att inte använda alla fula ord i ordboken. Ni förstår själva, men det är många andra som inte förstår och någonstans behöver vi själva ta ansvar och börja prata om detta. Med läkare. Kuratorer. Psykologer. Familj. Vänner.

För de fattar inte.

Och de kommer aldrig förstå om ingen berättar detta. Vi måste berätta. Att vi får vara glada. Utan att skambelägga oss själva eller behöva i nästa sekund överbevisa hur dåligt vi fortfarande mår.


Det här är ett problem. Ett stort problem som borde upplysas i röd neontext inom psykiatrin. Varningslampor borde tändas inom alla anställda som jobbar med psykisk ohälsa eller människor som går igenom smärtsamma rehabiliteringar efter olyckor/operationer etc, när de automatiskt tänker "Vad bra! Patienten ler! Patienten mår bättre!"

NEJ. De känner av en gnista i Stunden. STUNDEN. Stenen har inte alltid lättat från bröstet. Djävulen har inte alltid ramlat ner från axeln. Ångesten har inte sagt upp sig. Det är de där små gnistorna bara, små korn av glädje som man behöver få en chans att samla på sig.

Även anhöriga måste förstå detta dilemma.

Nu tänker jag skriva jävligt svart och vitt, det finns hundra gråzoner - jag vet, men det gör inte alla andra. Så nu skriver jag detta på det enda sätt det kan nå rakt fram.

Psykiatrin precis som den vanliga vården, svämmar över med människor som behöver hjälp. Helst igår. Och för att få denna hjälp vinner den som mår sämst. Mår du ens lite bra, kan hantera smärtan, agerar optimistiskt eller gud hjälpe dig - råkar prata om dina egna teorier kring vad din diagnos kan vara.

Nej. För att få hjälp inom psykiatrin, jag pratar givetvis främst om den sidan av vården, så måste du må nattsvart för att gå först i kön. Behöver du en utredning för en eventuell diagnos? Är du inte självmordsbenägen så kan du få vänta i, utan att överdriva, minst sex månader. Ibland något år.

Den som är redo att vara en fara för sig själv eller andra, den får oftast hjälp direkt. Då är det jävligt sent ute, inte för sent, men det kommer kännas så för den som äntligen blir hörd. Den personen kommer undra varför ingen hjälpte eller gjorde något när personen i fråga hörde av sig första gången.

Detta eskalerar för varje år. Eftersom köerna till rätt hjälp bara blir längre.

Jag kan brutalt ärligt erkänna att jag absolut varit det vården kallar för suicidal, men jag har också behövt överdriva mitt mående extremt för att få hjälp INNAN jag hamnar i det mörkaste mörka. Jag har gått på möten utan att duscha ellerr byta om från vad jag sovit i. Jag har lärt mig hänga med ögonlocken och se genuint ångestframkallande ute. Detta är inget som jag medvetet börjat överdriva med i kroppslig eller mentalt utseende, detta är något som min hjärna uppfattat som ett måste för att få hjälp eftersom jag inte vill dö.

Vi ska inte behöva överdriva. Vi ska inte behöva vilja dö för att få förståelse. Jag vet det.

Men igen. Alla andra vet inte det.

Jag. Du. Ska kunna garva till en komedi idag, men inom fem minuter kan va lika gärna vara tillbaka i ett självhat som är så djupt att Voldemort skulle bli avundsjuk. Och ingen ska ifrågasätta det. Ingen ska tro att du bara behöver tro lite på dig själv så blir allt bra igen. Att bygga upp sig själv från grunden tar tid. Fråga mig. Jag har hållit på i tio år, medvetet, och NU känner jag att min platå är stabil. Mina fötter har rötter djupt ner i underjorden och vingarna sträcker sig ända till månen. Vi alla kan komma hit, om vi bara får en chans att må precis som vi mår.

Om vi kan få skratta utan att bli direkt friskförklarade.

Det hände mig senast nu i somras.

Den sista maj var en läkare på affektiva redo att lägga in mig, jag tackade nej och lovade att jag inte skulle göra något drastiskt som att skada mig själv - bara jag fick åka hem till min familj.

Nästa möte var med en mycket yngre stafett läkare, som jag trodde förstod. Trodde han lyssnade. Jag sa rakt ut att jag behöver mer tid. Längre sjukskrivning, men det går åt rätt håll. Flera veckor senare fick jag veta att han skrivit att jag var fullt återställd och inte skulle behöva mer sjukskrivningstid. Det var ett jävla skämt. Min raka attityd och min starka fasad hade lurat honom. Han var en av dem som jag skulle behövt "lura", alltså försätta mig själv i ett läge där jag nästan är redo för döden, för att han skulle förstå allvaret i hur illa kvickt min diagnos kan svänga och att hur jag än vill ha alla mina egna svar, så har jag inte alltid det. Jag vet inte alltid vad som är bäst för mig.

För jag har en bipolär diagnos. Än hur stadig min grund är så kan en depression ta över från ingenstans. Och jag kan fortfarande förlora mig själv till att inte orka mer ansvar, det finns inga löften jag eller någon annan kan ge som i sten kan skriva att det aldrig händer igen. Än hur hårt jag jobbar med mitt inre.

Så han skulle vetat. Han skulle sett igenom.

Han hade ingen aning. Och jag glömde berätta, hur stark jag kan vara utåt. Låta. Synas. Skina.

Hösten har löst sig igenom samtal med chefen och själv välja att jobba 50%, inte jätte kul inkomstmässigt, men min hälsa går först och nu kände jag att jag har inget mer att pressa av. Jag behövde verkligen mer tid att bli stark och fullt frisk igen.

Tid jag inte fick. För jag var glad. Den dagen.


Förstår Du hur viktigt det är att vi står upp för våra bra dagar och inte låter någon ta de ifrån oss? Förstår du att de som inte förstår, de okunniga, vi måste berätta för dem även när vi är i vårt allra sköraste tillstånd? Vi måste förmedla. Utbilda. Hitta ord.

Jag kommer jobba hårt för detta. Och en av de viktigaste grenarna i mitt föreläsande kommer handla om just detta. För jag vet att alla inte orkar. Det tar så mycket energi. Så vi som har den, måste göra oss hörda. Ta plats. Forma orden. Reformera vården.

Låt oss le ifred.

Amen.

Likes

Comments

Då kör vi. I måndags levererade jag en text om min Framgångssaga. Men vad innebär det? Hur tog jag mig hit? Hur håller jag mig kvar? Vart får jag allt ifrån? Läs. Så ska vi ta och börja reda ut allting.

Till och börja med tappar jag fortfarande saker på tårna, jag får känslor av ledsamhet, puffar av ångest, kan sakna min pappa, längtar ofta efter solresor, önskar varje dag att jag kunde komma ihåg att köpa alla matvaror EN gång i veckan istället för fyra, jag svär, jag blir irriterad och jag blir absolut fortfarande förbannad.

Jag går inte runt i något heligt lull lull och försöker få er att köpa en historia om att allt är bra nu.

Det är bara inte en kamp längre. Jag kör många av mina demoner på autopilot, de har vett att hålla sig borta för det goda inom mig tar så mycket mer plats och kommer spöa skiten ur den som försöker ta över deras rättmätiga plats.

Här kommer ett lass med mer text, men inte så viktigt För den som inte är intresserad av min resa utan mer vill ha vad rubriken snackade om, skippa till nästa rubrik om du inte pallar läsa min livsnovell.

En avgörande punkt var förra hösten. Jag sa det till min sambo. Något håller på att hända, tillsammans med honom hade jag äntligen insett att jag varit hypomanisk i nästan fem månader. Efter den tunga insikten gick jag djupt in i mig själv. Försvann från kartan för de utomstående som inte förstått hur illa det var. Jag funderade uteslutande på mitt ego, mina intressen, min familj och hur jag skulle behöve göra en stor förändring för att sluta hamna i samma gamla hjulspår hela tiden. Samma gamla faser. Så jag läste böcker i kategorin mentalstyrka, analyserade relationer och började väcka liv i en död del av mig. Mig själv. Min väg. Min mening. Min inre motor. Som nu visar sig vara mer än en motor, det är vad jag kallar ett kärnkraftverk. Tror benhårt att vi alla har ett om vi lever efter vad vi mår bäst av.

Jag har börjat ta ansvar över att jag älskar att vara hemma. Mår bäst hemma. Jag kan korsa tusen gränser och klättra ur boxen när jag vill, utmana mig hit än dit - samtidigt våga säga Nej Tack. För min energi ska gå till rätt skit. Inte allt. Inte Alla.

Jag kommer publicera mina "Hur" i omgångar och själv upptäcka "Hur" jag tog mig hit (hur hur hur, ordet blir ett skämt till slut). Vad jag vet med hundra procent säkerhet är att jag helt slutat tänka negativa tankar om mig själv. Jag nedvärderar aldrig min person, förmåga eller ego. På riktigt. Sanning. Om min hjärna ens närmar sig en negativ tanke om mig som person så stirrar jag den rakt i ögonen och säger: STICK. Du har inget mer att hämta hos mig. Jag är awesome. Just som jag är.

Rent konkret för den som är intresserad så har jag delat upp senaste årets resa i månader.

2016

November - Insikt om hypomani. Insikt om att sambon nästan gett upp på att försöka nå mig. Insikt om hur sjukt djupt jag går in och tror på att denna väg är den enda, oavsett hur destruktiv den är. Tog det på allvar och stängde av mig för alla utom närmaste familjen.

December - Inne i en depression och en sorgsen julafton, som vi bestämt vände på nyår med ett ståhej hemma. Bästa vi kunde göra. Och när jag ser tillbaka nu så vet jag att den där mörka julen (säger inte att allt var mörkt, den 23 december firade vi en magisk julafton med nära och kära där våran Dotter lyste som Rudolfs mule av allt fantastiskt), den mörka julaftonen skulle för evigt etsas fast i vårt minne om vad vi aldrig kommer tillåta ske igen. En del av mig började växa.

2017

Januari - Tröttheten av att ha jobbat heltid sedan dottern var ca 7 månader börjar tära. Men jag gnetar på. Dagdrömmer om sömn och inser att småbarnstiden är precis lika krävande som vi redan hade blivit tillsagda av alla föräldrar med stora pekpinnar. Börjar hata pekpinnar och vill motbevisa alla. Börjar redan glömma insikterna i november. Börjar jobba hårdare på alla områden igen.

Februari - Allt eskalerar. Varningslampor lyser och både mamma och sambon ber mig trappa ner på mitt intensiva sätt att leva. Biter ihop. Tänker att det blir bättre. Snart. Skiter i alla varningsskyltar. Begär det omänskliga av mig själv att orka det ingen annan gör. Noll förståelse eller självinsikt. Vi pratar hemma om hur det varit mycket, men jag fattar ändå inte vidden av HUR mycket det varit.

Mars - Här händer det. Jag blir ordentligt förkyld och har inget annat väl än att stanna hemma från jobbet, egentligen, men jag masar mig iväg. Ändå. Utan sömn. Gråter på bussen. Är så trött. Ber högre makter om hjälp. Vet inte hur jag ska orka mer nu. Då. Jag hittar Framgångspodden. Hör Filippa Salomonsson röst. Där. Då. För mig. Min sanning. Förändras hela min världsbild och mitt inre system. Jag fattar jag måste ta allt på allvar och stanna upp. Men...

April - Istället lever jag på ångan av vad jag just hittat, något att tro på. Något större än mig själv. Inte gud. Utan en energi som är universum som helhet. Känner mig befriad. Känner mig nära något. Men kroppen är inte med. Den orkar snart inte mer. Jag har kört slut på varenda reserv i snart ett år. Varje dag. Utan undantag.

Maj - Kraschen närmar sig, efter en arbetsolycka avlöser sjukskrivningarna varandra och det blir tre månaders rehab hemma. Det var igenom en vanlig tid hos min psykolog som det smällde till, jag bröt ihop och sa bara att jag fan inte visste hur jag skulle hålla ihop längre. Inom tjugo minuter satt jag framför en läkare som förstod och bad mig på heder och samvete lova att jag inte var en självmordsrisk. För om jag var det, skulle de inte släppa hem mig. Så illa var det, det slog hårt. Jag som stolt burit på att jag inte vairt sjukskriven på över fem år, svalde all stolthet för att kunna få åka hem till familjen och börja ta hand om alla såren.

Juni - Depression. Utmattnings liknande symptom. Minnet svajar. Klarar inte av ljud. Gråter konstant. Inte mått så här på många år, inte så här starkt. Panikattackerna avlöser varandra och när jag en dag går in i min pappa brister det. Jag tror jag går sönder. Skriver ett genom blottat inlägg på instagram och plötsligt återknyter jag kontakten med släktingar och får äntligen berätta hur det sett ut. Från min sida. Kan aldrig berätta ur hans perspektiv, givetvis. Slår sönder näven i en panikattack. Känner ändå att jag aldrig kommer ta mig ur det här själv. Börjar överväga medicinering. Inte ätit något annat än atarax på över sex års tid. Mörka mörka tankar börjar komma regelbundet.

En dag, den 28 juni, sover hela familjen och jag är för första gången själv på flera månader. Slår igång Tv:n, för jag orkar inte diska. Orkar inte duscha. Orkar inte göra något för mig. Det första som kommer upp på Netflix är Tony Robbins - Im not your Guru. Och jag fattar. Jag måste resa mig. Nu. Inte senare. Jag är inte trasig. Jag är piss trött.

Juli - Först svagt, sedan mer och mer släpper det. Insikt på insikt. Kastar mig över youtube och Marie Forleo. Mel Robbins. Kjell Enhager. Filippa. Allt som kan inspirera. Allt. Allt. Det var under en enkel dans med dottern som jag fattade. Till Try Again med Shakira. Jag har i nio års tid slutat vara glad. För om jag dansar är jag manisk. Jag måste våga vara glad. Jag måste våga gå min egen väg. Helt. Fullt ut. Jag måste leva som jag lär. Ett liv andra förmodligen inte kommer förstå. Och mitt jobb kommer att bli att se till att andra fattar, så fler kan slippa gå igenom vad jag gjort. En dans. Där det lossnade. Andetagen sjönk ner i magen. Spänbandet över bröstkorgen lossnade. Jag är för fan glad!

Augusti. September. - Jag lever. Och jag kommer leverera min glädje till hela världen. För det finns alldeles för lite av den varan. Jag vill hjälpa andra att sluta hålla sig själva tillbaka och se till att få rätt hjälp. Hitta sig själva. Sin resa. Sin sanning. Inte min. Men sanningen är idag, att kunde jag? Kan jag? Då kan DU. Jag har inte haft ångest på 60 dagar idag. Kan vara värt att fundera över vad jag snackar om. Eller hur?


Det här med Lycka.

Lycka kan vara jävligt olika för alla. Jag har precis som de flesta sökt alldeles för intensivt och medvetet efter denna lyxvara som vi alla längtar efter. Också var det så här enkelt. Eller ja. Det fattar ni nu att det inte är - men i text och ord är det enkelt sagt.

Lycka är att vara tacksam. För fan i mig allt. För väder och vind. För mänsklighetens existens. För färgen gul. För frukost. För blommorna på ängen. För kaffet i koppen. För den där perfekta avokadon. För barnen. För allt det där vackra.

Nu kommer haken.

Du kommer inte gilla mig. Fuck that. Du behöver inte gilla mig. Du behöver bara acceptera sanningen.

Du behöver kunna vara tacksam för det lilla, för att bli tacksam för det stora. Det har du fattat nu.

Men.

Lycka kan du bara finna om du också är tacksam för all skit.

Nej. Jag skojar inte.

Jag har jobbat som ett svin med den här delen. Jag har sökt reda på mina egna mörka sidor för att förstå andra människors. Jag har varit med om riktigt vidriga händelser och upplevelser, saker som jag aktivt väljer att lämna bakom mig för att inte utveckla kronisk PTSD.

Så ja. Jag är tacksam så att det ibland svider. Jag är inte tacksam för de fysiska och psykiska hemskheterna jag behövt gå igenom och inte heller är jag tacksam till de personerna som åsamkat mig dessa eviga ärr. Men.

Men.

Jag är tacksam för ärren. I själen som på huden. Jag ser mig själv som erfaren. Jag ser mig själv som en människa som kan hjälpa andra som går igenom samma öde som jag. Jag ser hur mina traumatiska upplevelser kan balanseras ut så att jag kan berätta för andra att du mer än kommer överleva. Jag ser inte mig själv som en trasig människa. Inte nu längre.

Det är jag tacksam för.

Jag har alltså igenom svåra motgångar hela tiden tvingat mig själv att hitta något att vara tacksam för. Igenom hela livet. Och det mina vänner är varför jag antagligen fortfarande andas.


Är jag dum på riktigt?
Hur många gånger har jag öppet blivit kallad idiot? Naiv? Dum? Korkad? Blond? Tillräckligt för att i många omgångar och i många år hela tiden slutat försöka vara tacksam. För andra har varit duktiga och berättat för mig att det inte är så man ska bete sig. Man ska vara arg. Länge. Må dåligt. Älta. Vara irriterad. Hålla kvar det inom sig. Vara tyst. Upprepa mantran för sig själv om det jobbiga som hände, men ändå fortsätta och le utåt. Det är sjukt nog en del av fikarummets norm. Älta eller hålla inom sig.

Ingen av kategorierna tilltalar mig. Dig?

Jag är stenallvarlig. Det är så min tacksamhet blivit bemött. Med hånflin. Illa dolda sarkastiska åsikter om hur dum jag är som tror på att vara tacksam även för det tyngsta lassen i livet.

Dum var jag bara för att jag lät andra ta detta ifrån mig. Dum var jag bara för att jag ännu inte lärt mig att stå på mig. Stå upp för vad som kändes rätt. För varje gång jag var tacksam, kände jag något läka inom mig. Idag kan jag önska att jag på ett annat sätt skulle haft orden för vad jag gick igenom och pratat med min psykolog som saken, men just där och då - hade jag ingen aning om just detta. Alltså om texten jag skriver idag.

Då visste jag bara att det kändes som om människor tog min energi ifrån mig. Ifrågasatte mitt sätt att finna glädje. Så jag fattade inte vad det var jag gjorde som blev så fel i andra ögon, därför slutade jag med att vara riktigt glad. Punkt. Då märkte jag att människor i min omgivning blev lite lugnare. De kunde se att jag inte mådde bra och då var det som om de visste vart de hade mig.

Jag var arg på det här skitlänge. Besviken. Tyckte att andra skulle sluta bete sig som svin.

Men i slutet av dagen satt problemet ändå hos mig. Även om jag inte hade orken att stå upp för mig själv, så skulle jag gjort det ändå. För igenom att stå på sig i vad som känns rätt ända in i benmärgen och utan att skada en levande varelse - så ska man följa den känslan. Det är vad jag vill säga till dig idag.

För MIG är tacksamhet lycka. Studerar du sedan Buddhism och Meditation på det sättet jag gör så kommer du finna samma svar. Plus ett gäng till. Det var igenom böcker om Munkar och det Buddhistiska sättet att tänka som jag insåg att jag fan hållit på med just DET i hela mitt liv. Fast alltid lagt av eftersom jag känt att motgångarna varit för många och för stora.

No more.


Men hur ska Du göra Nu då?

Du börjar med att tacka för vattnet i kranen. Du börjar med att tacka dig själv för att du läst all denna text och är villig att börja ta hand om dig själv. Du börjar skriva tre saker du är tacksam över varje kväll. Du börjar mentalt viska till dig själv att du är tacksam för den just du är. Du börjar hejja på människor du inte känner och är tacksam för att du just denna gång kan ha gjort en ensam människas dag. Du börjar med exakt vad fan som helst, men du börjar. Och du gör inte mitt misstag, att du låter någon stoppa dig i flera år. Du kör ditt race och jag sitter där på axeln med dig. Hejjar fram dig. Påminner dig.

Det kommer aldrig vara bekvämt att leva ett liv andra inte fattar. Jag vet det nu.

Och det är lugnt.

För alla som inte förstod försvann när jag började följa min magkänsla av vilka som bryr sig om mig och vilka som egentligen inte ens vet vad de vill. Kommer inte ljuga, det svider. För man vill se sig själv som omtyckt av heslt alla. Det kommer aldrig hända. Man vill passa in överallt. Det kan du aldrig göra utan att sälja din själ till alla säljare där ute som behöver något av dig som du inte är. Många vill bara ha sina liv exakt som de är och är livrädda för att utvecklas. För om de gör det... kanske de inser att livet de valt inte är så bra som de trott. Har du insett det. Grattis. Välkommen till den vakna sidan.

Det är är alltså ett av alla mina steg. En av alla mina vägar. En jävligt viktig hörnsten och ett vettigt ställe att börja på.

Öva nu. Lär dig nu. Läs en bok. Lyssna på en ljudbok. Lyssna på en pod. Gör något aktivt som lär dig mer om ämnet tacksamhet och kunna gå vidare i livet. Kunna uppskatta.

Att bli lycklig.

Lycklig är inte euforiskt. Lycklig är en status av känsla som går att ha till större delen av sitt liv i en skön dos om du vet hur du ska göra. Lycklig är när du är i harmoni med vem du är oavsett hur du är det så länge du inte skadar dig själv eller andra. Lycklig är när du kan höra dig själv tänka att saker och ting kommer ordna sig och du litar på det. Litar på dig själv. Skiter fullständigt i vad andra påstår. För mig är det min sanning. Varför skulle det inte kunna vara din?


Amen.

Likes

Comments

Jag önskar att alla som just fått, haft eller känner någon med diagnosen bipolär typ 1 eller 2 - läser det här. Jag önskar att det första Du fick veta av läkare, sköterskor, normen, samhället och google - är att allt kommer bli bra. Det finns sätt att leva mer än drägligt. Mer än bra. Utan att ge falska förhoppningar. Min sanning. Helt ärligt känner jag att denna text även gäller en jädra massa andra abcd-diagnoser.

Det har varit en kamp så länge jag kan minnas. När jag tycker jag börjat komma på fötter och vågar säga "det är bra", då har saker och ting raserats. Med allt från sådant jag inte kan påverka till egna dåliga beslut.

Jag skulle kunna fylla fem lexikon om alla misstag, men nu ser jag allt som lärdomar. Jag skulle kunna berätta om alla djupa depressioner jag befunnit mig i. Jag skulle kunna få dig att ångra medvetenheten om den diagnos du har. Jag skulle kunna det, därför att jag vet. Jag har stått på varenda sida om detta psykiska mynt.

Nu står jag på en helt egen plattform och skiner starkare än solen. Utan att vara manisk eller hypomanisk.

Jag har en egen familj. Kärlek. Hus. Volvo. Katt. Varje dag är jag mer än bara förgivet tagna andetag. Jag har hittat ett inre lugn. Ett inre lejon av glädje som jag länge misstog för mani. En vassare blick. Jag har lagat min själ tillsammans med tretusen böcker om självläkande och förlåtelse. Jag har sökt svar och aldrig slutat förrän jag har hittat dem. Och här, igenom alla kanaler jag kan, ska jag göra mitt bästa för att berätta hur fan jag tagit mig hit.

Just här idag kommer jag inte gå in på alla hur, varför eller därför - det kommer jag fylla bloggen och instagram med framöver. Så småning om även youtube.

Men det jag kommer säga Idag Är: Grattis. Du har en bipolaritet. Välkommen till ditt livs största och mest omvälvande resa, för jag kan lova att inte ens att få barn har varit en lika stor utmaning som det är att ha denna diagnos. Jag kommer vara brutalt ärlig i frågan om detta. Nej det är inte lätt. Ja det kommer kännas orättvist. Nej alla kommer inte förstå. Ja du kommer behöva respektera att andra inte alltid litar på dig eftersom du själv knappt gör det, eftersom du just ska börja rota i vilka känslor som i grunden är dina egna och inte diagnosens.

Bipolär innebär ett stort ansvar.

Det är därför det klassas som ett av världens mest funktionsnedsatta diagnoser. Bipolär ligger på topp tio listan. Sjätte plats för att vara mer exakt. Man tackar. Unik är bara förnamnet. För den som undrar är det endst 3-4% av befolkningen som har denna diagnos vilket utgör en minoritet. Det ni. Sa ju att Unik bara var förnamnet.

I vilket fall, jag tror stenhårt på att detta ansvar och denna skam som (ibland) finns kring denna diagnos gör att det är så många som tar livet av sig. Givetvis blir ångesten överväldigande för många och mörkret för omfattande. Det är en krävande sjukdom. Den kan både kräva och ta över ditt liv om du inte sköter den. Men vet du, även cancer och diabetes kräver liv. Och även där finns det helt galna solskenshistorier som berättar om hur de övervunnit alla odds.

Så varför i helvete skulle man inte kunna göra det som bipolär?

Jag menar. Kjell Enhager borde aldrig vaknat igen eftersom han fick diagnosen Leukemi med sex månader kvar att leva. Det är idag mer än trettio år sedan, han tog reda på vad han måste göra för att öppna ögonen och fortsätta andas varje dag. Om du inte vet vem han är ännu, ber jag dig Googla omgående. Han är och har varit en enorm inspiration. Anna Holmlund, skicross stjärnan från Sundsvall, borde varken kunna göra sig hörd eller röra på sig - ändå är det ett mirakel. Hennes vinnarskalle och överlevnadsinstinkt tar över allt. Jag har hittat dem. För jag har sökt mirakel. Vad söker du?

Därför frågar jag dig, varför skulle Du och Jag med denna psykiska funktionsnedsättning inte kunna förändra våra levnadsvanor och se diagnosen som ett uppvaknande - en viktig jävla ringklocka till förståelse, förlåtelse och fakta? Vad behöver Du, just DU, för att ta dig igenom det här och komma ut på andra sidan och hittat det där inre lugnet. Drivet. Vassare blick. Självläkande och förlåtelse. Vart hittar Du det?

Också insåg jag, efter snack med en likasinnad vän på Instagram, att jag hittar fan inga bipolära framgångssagor. När jag googlar, hittar jag bara skit. Hur dåliga oddsen är. Hur asjobbigt alla har det. Hur dåligt de mår. Hur illa de blir bemötta av och i sjukvården. Hur det i olika forum skrivs att vi med bipolär diagnos borde steriliseras. Hur det borde finnas institut för sådana som oss.

Jag läser om hur människor fått denna diagnos utan kunskap kring hur de kan, ska eller bör hantera den. Än mindre hur de kan göra denna funktionsnedsättning till deras främsta tillgång. Så kom en andra insikt. OM de söker något - då hittar de bara samma jävla gyttja som jag gjort. Smörja. För HUR ska man veta vart att börja leta när man JUST fått en så pass allvarlig och omvälvande diagnos? För det är den. Tro inget annat.

Därför vill jag bli ditt Varför. Ditt därför. Ditt bevis på att när du är i den där mörka stormen av självhat, så kommer jag lysa upp som en jävla stjärna och viska eller vråla (vad du än behöver) att du är älskad och att du duger precis som du är. ÄVEN MED denna diagnos. Det är inte en prognos. Du kommer bli okej. Jag kommer jaga dig mentalt och sitta på din axel så snart djävulen funderat på att ta plats och slå ro. Där och då kommer jag skratta högt och be den dra åt helvete. Hjälpa dig be den dra åt helvete. Lära dig. Så att du kan leva det bästa liv du någonsin kan. Så att du kan bli den bästa versionen av dig själv. Så att Du kan nå höjder du aldrig kunnat föreställa dig, utan att vara manisk eller hypomanisk. Allt detta, så att Du kan föra det vidare.

Det är mitt mål. Mitt så kallade end goal. Slutmål. Att hjälpa andra, så att Du i din tur kan hjälpa dem som sitter i den nya situation du just satt i. Så vi kan börja förmedla att det finns så mycket mer till denna diagnos än evig medicinering och ångest. Tillsammans kan du och jag nå ut till de stora massorna med både diagnostiserade och anhöriga personer. Hjälpa till att sätta ord på det som en del inte ens visste det fanns några som helst förklaringar till. Hjälpa dig att se, du är inte ensam och döden är inte vägen ut. Du är inte din diagnos. Du har ett helt liv framför dig som jag SVÄR är värt det. Om du lovar låta mig och andra hjälpa dig, till att hjälpa dig själv.

Ingen och framför allt aldrig jag, kommer lova något så dumt som att detta är lätt. Genvägarna och löftena om snabba lösningar kommer locka. Du kommer inte alltid veta att du tackat ja till dem, inte förrän senare. Jag säger inte vad du ska göra eller vad du ska säga, jag vill lära dig att du själv VET. Ont. Det kommer gör ont. Smärta. Du kommer igenom det, för du kommer veta att det finns ett Därför. Ett ljus.

Jag har skjutit mitt Ego i foten för det här ska inte handla om mig, för jag är så innerligt bara en annan människa. Som vill en jävla massa. Mitt ego tar emot kritik och oförståelse med öppen famn, medan beröm och komplimanger tackas artigt för och läggs åt sidan. Vad jag menar med det är att jag lärt mig den hårda vägen att inte ta saker så förbannat personligt och sänka ribban på vem jag kan vara för andra. Alltid tacksam, samtidigt alltid noga med att separera mig från någon piedestal. På det sättet blåser jag inte upp till full storms mani. Jag har ingen tilltro till att jag vet mer än andra. Jag har inget ovanligt stort självförtroende. Jag varken är starkare än någon annan eller mer vis. Jag har faktiskt helt enkelt läst. Läst som fan. Lyssnat. Om hjärnan. Om psyket. Ur alla tänkbara vinklar. Pyskologi. Filosofi. Kemi. Fan i mig, matematik och statistik. Fuck you ångest. Sugit i mig mer och mer om allt som finns att lära. Ökat min förståelse för hur jag kan påverka mitt inre igenom mina egna tankar. Igenom hur jag pratar. Går. Står.

På fullaste allvar.

För, hur gör vi för att må dåligt? Jo. Vi skapar det med. Det går att skapa ett mörkare mörker. Det sker när du låter diagnosen ta över din kropp, ditt psyke och hela ditt väsen. Jag vet. Så du kommer inte undan med att säga att så kan det inte vara, för jag minns. Jag vet. Jag kommer ihåg. Varenda jävla gång jag ältat så ihärdigt att jag kräkts. Jag vet hur det var att gå med krokig rygg och inte klara av att se människor i ögonen eftersom jag saknade total självrespekt. Jag minns hur jag tog mig till självmordssidan. Jag minns hur mörkret ville hålla mig kvar. Detta tog över många år av mitt liv. Men inte mer. No more. Fuck no. Jag är mer än så.

Du är mer än så.

Jag äger min sjukdom. Min funktionsnedsättning. Den äger inte mig. Den får komma på besök, men jag har gått igenom eldprovet nu - det stora infernot, och jag står mer än hel kvar på samma sida. För jag gick aldrig dit. Till den andra sidan. Även om det var alldeles för nära den där tidiga morgonen i slutet av juli 2012. Evighetens tacksam till kvinnan som räddade mitt liv. Jag fick en ny chans. Den kommer jag aldrig missa.

Kanske, om du orkat läsa hit, ger den här texten dig ångest.

Bra. Då är det precis som det ska vara.

Ångesten visar vad du behöver gå igenom. Ångesten är den komplexa känslan innan vi förstår oss själva. Förlåter oss själva. Kramar om oss själva. Ångesten är dina egna krav av vem du tycker att du borde vara. Ångesten är den mörka hästen som rider sönder dina hjärnhalvor med sitt eviga gnäggande om allt du inte är. Ångesten handlar om att du vill mer. Du vet bara inte hur. Ångesten är en del av att vi tror att vi behöver någon annan som ska hjälpa oss, men jag är helt jävla svinallvarlig, precis ALLT du behöver - bor redan inom dig.

Du undrar säkert hur jag kan påstå något sådant. Något så idiotiskt. Något som förmodligen inte alls stämmer överens med din verklighet av uppfattning.

Jo. Jag kan säga det. Påstå att det är så. Eftersom jag inte tror, jag vet.

För den jag är nu. Den kvinnan fanns alltid inom mig. Vem skulle jag annars vara idag? Än så länge finns inte tekniken för byte av hjärna och själ mellan individer. Jag har tystat det mörka, det finns kvar. Givetvis. Men jag har gett mitt ljus mycket mer utrymme. Allt faktiskt.

Det ÄR fundamentalt viktigt att DU förstår att jag inte är unik. Vi står enade i detta. Jag menar och hävdar bestämt att alla har en inneboende kraft inom sig. Jag har sett den lysa så många gånger, när jag drar den ur personer som tror att de aldrig skulle ens klara av att le igen. Du har en bipolaritet. Livet är inte över. Egentligen oavsett diagnos. Ditt liv har bara börjat, för du har just fått en chans inte alla får. Du kan börja upptäcka dig själv och inse att för att leva fullt ut måste du lära känna varenda del av dig. Det, det är spännande som fan.

Kanske skapar den här texten en brinnande fackla inom dig som kommer ta dig ända till ditt eget OS?

Bra. Låt ingen stoppa dig. Lär dig allt du kan om ego, hypomani och maniskt tillstånd - kör. Kör på. Lär dig om dina egna fallgropar, triggers och svagheter. Räta på kroppen. Det är ingen fara, utan att falla så skulle vi inte veta hur långt vi tagit oss. Var den som klättrar, var den som stannar upp på klippkanten och ser utsikten, inte avgrunden. Tro på dig själv. Du är Bäst.


Så för att säkerhetsställa all denna text, förstår du att läget är under kontroll? Förstår du att det finns solskenshistorier och mirakel även inom psykiatrin? Förstår du att om du söker och letar på andra platser än du är van vid, med nya ord och annat tänk, så kommer du hitta bättre vägar? Förstår du? Du kommer finna tillit och tro till dig själv igen. Hör du? Hör mig.


Till dig som tagit dig hela vägen hit. Om du anser att denna text har ett innehåll som fler borde läsa, var så vänlig och dela detta vidare. Skicka en länk till någon som behöver det. Skicka en länk till någon som ännu inte vet att de behöver höra detta. Hjälp andra att finna tillit, hopp, tilltro, acceptans, förståelse, förlåtelse och frihet. En ovillkorlig kärlek till sig själv. Igenom allt. Det är vad allt handlar om till slut. Att inte döma sina egna tankar utan se dem som en tillgång de kan förändra.

Bipolär betyder inte slutet. Det betyder två motsatta poler, två olika läger - som det går att finna en balans i. De sa att det inte gick. Jag älskar att motbevisa skiten ur dem. Läkarna alltså. De sa att jag måste äta medicin resten av mitt liv. Jag har inte ätit dem på över sex år. De sa att regelbundna rutiner bara var en liten del av byggstenarna för ett gott liv. Rutiner är makt. De sa att jag inte skulle kunna arbeta heltid igen. Det har jag gjort i fem år. Det var så mycket de inte sa. Och allt det tog jag reda på. Nu vill jag dela det med världen.

Så här med öppnar jag portarna till mitt framgångsrika liv. Vad framgångsrikt innebär för mig är helt enkelt att kunna kliva upp varje dag utan att fundera på om det inte vore bättre om jag var någon annan. Jag kommer aldrig påstå att mitt liv på något sätt är perfekt eller bättre än någon annans, men jag kommer alltid vara stolt. För jag gjorde det. Jag mer än överlevde. Jag lever.


Amen.


Likes

Comments

Läs det här och inse att det är den tysta rösten inom dig du behöver lyssna till. Den som redan låter högst och håller dig tillbaka i samma gamla kedjor, den du är van vid, det är den vi ska se till att få och hålla käft. Det här är ingen töntig övning. Det här är allvar. Läs. Fnissa. Rodna. Men läs. Och öva. Nu.

"Du klarar det aldrig." "Är du verkligen säker på det här?" "Du borde inte använda jeans." "Dina barn förtjänar en bättre förälder." "Du räcker aldrig till." "Du glömmer alltid." "Jag måste äta bättre, jag äter för dåligt." "Ingen förstår mig." "Ingen ser mig." "Ingen tycker om mig." "Jag börjar imorgon."

Vi kan fortsätta med olika meningar i all oändlighet, men jag antar att Du förstod min poäng. Att det är ett utdrag från den där rösten du har i ditt huvud som snackar en satans massa skit. Skulle du kunna tänka dig, att läsa meningarna igen? Fast den här gången imiterar du en politiker, tant Agda, Nasse eller den röst du använder när du låtsas härma någon annan. Gör det. Läs igen. Men ge rösten i skallen en mer... Oseriös ton.


Jag väntar här. Läs.


Kunde du hålla dig för skratt? Det kan inte jag. Jag läser orden högt för mig själv med en nasal stämma som liknar Prussiluskans. Ehm, det låter förjävligt och jag har svårt att ta orden på allvar. DU ska ha svårt att ta orden på allvar. För de är inte sanna. De är lögner skapade av din hjärna för att du ska skydda dig själv från alla faror den tror existerar.

Nästa steg är att tona ut. När du hör dessa förbannade ord som byggs utav inre oro, självhat och en önskan om att bli omtyckt - då ska du dra ner volymen på den där töntiga rösten som påstår att du inget kan, vill eller orkar.

Sträck ut handen. Se den där volymknappen, vrid åt vänster och hör hur den envisa rösten snart knappt hörs. Du måste vilja det här. Du måste testa. Öva. För annars fungerar det inte, och då låter du rösterna ta över. För ja. Ibland är det röster, man hör alla gamla och nya demoner. Då måste du ha verktyg. Vapen. Olika strategier för att jämna dem med marken, helst utrota dem för alltid.


Så testa. Vad har du att förlora? Egentligen.


Börja med att ge all negativ information som seglar igenom ditt medvetande en töntig röst, en röst du inte kan ta på allvar. Sedan sträcker du fram handen antingen i tomma luften eller i fantasin, och TAR tag i den där knappen. Skruva ner ljudet. Låt din inre mobbare tystna. Låt den kallas för fåntratten. Eller tönten. Den är en del av den. Men den är helt oviktig för din vardag, dina drömmar och ditt liv. Den tar över när det väl gäller. Tills dess. Skruva ner.


Gör det.


Sist, så säger du till dig själv. Jag är jag. Jag andas. Allt är okej. Jag kan känna mina andetag. Jag kan känna hur luften går in och hur det sjunker ut. Mitt huvud drar sig uppåt och jag växer som människa. Bröstkorgen lättar upp. Axlarna sjunker ner. Käkarna slappnar av. Och rösten eller rösterna har fel. Ingen kan förändra mitt sätt att tänka förutom jag, och jag vill höra bra saker. Jag vill byta kanal. För jag är bra. Jag klarar det här. Jag kan det här. Jag börjar inte en annan dag. Jag börjar nu. Jag är ett jävla lejon som leder mig själv framåt och inget bäbää får som springer med alla andra och blint följer vilken tanke/ledare som helst. Jag är min egen.

Amen.


Btw. För mig är Amen ett uttryck av enorm tacksamhet, jag är inte troende i någon religion. Det jag tror på är universum och kraften inom oss, och den är fuckin enorm. Så då säger man Tack med ett större ord. Amen.


Nu då?


Ja. Du gör tvärtom för allt som är bra. Du ger det goda inom dig allt utrymme. Du ger allt det positiva en stark, klar och tydlig röst. En röst du älskar. En röst du ser upp till. En röst du lyssnar på. Sedan skruvar du upp volymen.


Högt.


Högre.


HÖGRE!



Jag kommer aldrig påstå att det här är enkelt. Jag kommer aldrig påstå att du gör det här direkt och att ditt inre ändrar kompassen till mer vänlighet över en natt. Men du kan börja idag. Du kan börja din resa nu. Du kan börja inse här, att du inte behöver leva med de tankar du alltid haft. Du har makten. Du har kraften. Bara Du, kan förändra mönstren. Dina monster. Är du. Så hur ska du ha det?

Börjar du idag? För om du gör det, så är du en dag närmare till det där lyckligare tillståndet du bara drömmer om. Jag lovar.

Välkommen till en ny dag.

Amen.


Likes

Comments

Ord. Ord. ORD som beskriver hur veckan varit? Alltså... Fantastisk?

Vi alla var jävligt trötta på fredag eftermiddag då mån-fre bestått av intensiv inskolning, nya rutiner och massor av intryck för oss alla - men givetvis mest för våran stora bebis. Hon har tacklat inskolningen på dagis som en dröm, vi är så tacksamma. Personalen är strålande underbara och det syns hur trygga kidsen är där på den småbarnsavdelningen. Nästan så att jag själv vill börja jobba där! Så gott har de det!

Våran stora lilla tjej har helt enkelt stort behov av detta, hon är ett dagis barn igenom ben och märg. Här hemma visar hon en sådan enorm utveckling i tal och kommunikation, sån energi! Jag är jätte glad att vi haft möjligheten att dra ut på tiden och låtit henne börja vid 1,5 års ålder, tror det kan ha mycket med saken att göra att hon var mer än redo.

Så jag. Alltså veckan har verkligen bestått till 100% barn. Vi har varken gjort eller pratat om mycket annat, imorgon jobbar jag och på tisdag ska jag sätta mig ner med alla papper/info för att starta eget. Fylla i och skicka in. Jo jo. Visst händer det mer saker än bara inskolningen haha, men den har stått i fokus och kommande vecka står det fortfarande i fokus att se hur hon reagerar, sover, äter igenom denna nya fas. Än så länge har det mesta strulat, men absolut på en hållbar nivå och icke oroande.

Alltså att se ens barn utvecklas.

Se henne lysa.

Uppleva.

Det är som guldstoft för själen. Jag har växt mycket som mamma den här veckan och känner mig ännu tryggare i vem jag är för henne, vilka vi som föräldrar är. Kan inte alls ta åt mig hela äran för hennes självständiga och kavata sida, tror inte att det är något vi huxflux lärt eller uppfostrat henne till sedan dagen hon föddes. Nej nej. Jag är helt övertygad om att vi alla föds med någon slags grund av vilka vi är, sedan påverkar givetvis även uppväxten från dag ett, men hon verkar ... ja...

Likna mig.

Det har aldrig skrämt mig att hålla tal inför mycket folk. Sjunga, njaä tack. Men tal är inga problem. Att jobba som instruktör i dans/boxning/spinning och ha klasser med 15-40 personer, en gång över 90 pers - det är också cool lugnt. Bara roligt! Gå in i ett nytt rum fullt med folk är bara spännande. Höja rösten mitt i en föreläsning ibland 400personer, inga problem. Jag bara gör det. Utan att ens reflektera.

JA, det har funnits långa perioder av mitt liv där jag INTE klarat av att göra ovan. Där jag med panikångest fått ge över en klass till en instruktör som råkade vara på mitt pass, sedan krypa hem. Krypa. Jag har gråtit och fått lämna föreläsningar för att jag inte klarar av den tryckande känslan av allvar. Så Ja. Finns många fler exempel. Det har inte varit spikrakt. Alls. Tro aldrig det om någons historia, även om de glömmer berätta om den andra sidan så har alla den.

Samtidigt är det i grunden vem jag är, och det har tagit en jävla massa år att komma tillbaka hit nu. Säga FUCK YOU till dem som försökt släcka mina inre stjärnor och till dem som sagt att stormen kommer ta mig om jag ens försöker skapa något vackert.

I am the fuckin storm.

Och det är vår dotter med. Och vi kommer uppfostra henne till att ha mål, visioner, tro på sig själv och en jävla massa skinn på näsan - eftersom att vi lever som vi vill lära.

Amen.

Likes

Comments

Det Glöder i mina ögon. Den här dagen är svår och den handlar inte bara om mig, därför tar jag mig inte rätten att berätta vad det är som pågår - men det är sorgligt. Vi gör vad vi kan för att hantera det. Och jag är så jävla klar med att låta kassa handlingar, händelser och beslut påverka våran vardag.


Idag är också en fantastisk dag. För jag och sambon är varandra närmare än någonsin och står starka tillsammans. Med honom går jag igenom vilken storm som helst.

Jag är en glad människa, en lycklig fan. Samtidigt finns det givetvis en helt annan sida. Den sidan har varit nedstängd ett tag, den sidan som bränner ångest som om det vore bensin. Den som tuffar på när andra hade satt sig ner och gett upp. Jag känner mig tillbaka. Och för varje podcast jag lyssnar på om framgång. För varje bok jag läser om hur vi kan ta makten över våra egna tankar och känslor. För varje möte med en människa där jag inser att deras åsikt om vem jag är inte påverkar mig längre. För varje dag jag kliver upp numera, vet jag. Vet jag att jag vägrar sitta på bänken och kolla på när andra väljs ut till laget men inte jag. Jag vet varför jag ska kliva upp igen.

Så jag vill tacka. Alla som mobbat. Jävlats. Missförstått. Hatat. Puttat. Sparkat. Avskedat. Slagit. Tryckt ner. Avvisat. Stulit. Utnyttjat. Hånat. Lämnat. Tack. Jag tackar alla dem, för lika mycket som jag har dem att tacka för alla ärr och öppna sår som äntligen läker, lika väl behöver jag tacka dem för den karaktär jag behövt bygga om. Skinnet som fått nya lager för varje år. Tankarna som inte längre reagerar direkt på känslan. Tack vare alla idioter som jag stött på så står jag där jag är idag. Tack vare alla ärr jag har, finns det inte en motståndare längre som kan tvivla på hur stark jag är. Framför allt, så tvivlar inte jag.

Den jävliga vägen är den som har hjälpt mig att kunna starta ett eget bolag som PT och Livscoach.

För fem år sedan borde jag dött i en överdos. Det är fortfarande svårt att ta in.

För att jag då inte såg att det fanns annat än det mörker som pågått i mer än ett decennium.

Så just idag, tackar jag dem som kastat bensin på min eld. Dem som fått mig att se rakt igenom människor. Dem som fått mig att uppskatta det lilla eftersom jag ofta inte haft mycket. Dem som lämnat bittra smaker och fått mig att känna skillnad på sött, surt och salt. Dem som lärt mig att blod inte är tjockare än vatten.

Just idag känner jag att det är på sin plats. Jag tackar ofta dem goda och vackra som funnits eller fortfarande finns med längs min väg, dem missar jag inte ett tillfälle att krama om eller säga vänliga ord till.

Men det är de som skapat de stora fallen, som fått mig att idag se tillbaka och fatta. Jag föll. Föll. Igen och igen. Så mycket hat. Så mycket ilska. Så många som velat se mig kräla och stanna där, inte vara mer. Inte vara mig. Inte vara fri. För då är jag för mycket.

Fuck you.

Thank you.

Amen.

Likes

Comments

Jag står mitt i något väldigt vackert. Det har tagit mig sedan tonåren att hitta hit. Nära tjugo år. Och allt jag kan säga är att det varit värt det. Nu. För nu ser jag en stor del av helheten och stannar upp i den, även om jag vet vad jag vill bli, göra och ta mig för - så har jag inte bråttom till det.

För ... jag är äntligen glad igen. Glad på ett sätt som gör att jag uppskattar mycket och stannar tankarna innan de springer iväg, ler åt min iver och ber mig själv stanna här. Det är så jävla okej. Jag måste inte bli allt idag. Eller imorgon. För jag Är redan så mycket. För mig, min familj. Allt som räknas.

Dansa. Gud vad jag ska dansa igen. Sjunga, jag ska sjunga även när ingen vill höra. Hjälpa andra människor till samma inre frid som mig, krigen pågår fortfarande - fast med annorlunda verktyg och attityd.

Känner mig trygg. Lugn.

Är på jobbet och kör femtioprocent, här visade det sig tydligt att något är annorlunda. Jag har jobbat hos min tjej (brukare) i över fem år och IGÅR fann vi en lummig koloniträdgård som är ibland det vackraste jag sett. Bara tjugofem meter ifrån hennes bostad. En plats jag inte sett för alla snår och illa skötta buskage. Bara trott det varit en överväxt plats med skräp. Bara. Det var inte så bara.

Vi mötte en dam, en sådan där livskraftig madame och hon berättade mer än vi frågade om. Fick med oss medeltidaärtor. Det är jag, sådana upplevelser är vad som bygger grunden för mindfulness. Närvaro. Glada tankar. Positiva vibbar.

Jag vet att det kommer nya utmaningar, fan är i en just nu men kan inte prata om det, och det kommer aldrig vara så att världen stannar på en enda perfekt känsla eller plats för att sedan stå där. Det kallas stangera. Att fastna. Vi alla måste vidare. Och jag tror äntligen min kropp och knopp samtidigt fattat vad detta innebär. Freikkin mirakel.

Imorgon börjar inskolningen på dagis och det är ett äventyr som hon kommer älska. Den elfte september börjar hon sin första riktiga dag förutsatt att inskolningsveckan löpt fläckfritt och jag jobbar mitt andra dygn denna månad. På tisdag morgon kliver jag av och det första vi ska göra är att lusläsa nätet om hur man gör den perfekta affärsplanen och ansöka om fa-skattsedel. Det händer grejjer.

Och jag är i en lycklig balans.

Påminner dem, som tror kanske att jag bara ramlat in i denna fina sfär, att jag har inte bara jobbat hårt för att komma hit - jag är ramlat, gått fel, blivit sårad, utnyttjad, lämnad, hatad, ratad och så mycket mer - MEN jag väljer det positiva ur alltet. Se vad fan det var som fick mig att må som jag gör idag som jag vet att andra drömmer om.

Kan jag. Kan du.

Amen.

Likes

Comments

Alla mina inte.

Jag har inte slutat tvivla på mig själv. Jag har inte slutat misslyckas eller få dåliga resultat. Jag har inte slutat älta. Jag har inte slutat gräma mig. Jag har inte börjat leva ett renlevnadsliv utan avstamp. Jag är inte bara inspirerande. Jag är inte bara mamma. Jag är inte bara kvinna. Jag har inte glömt. Jag har inte slutat känna ångest. Jag har inte tappat bort mitt hjärta. Jag har inte slutat känna smärta. Jag har inte slutat inbilla mig olyckor som ännu inte hänt. Jag är inte perfekt. Jag är inte speciell. Jag är inte mer än någon annan. Jag är inte ödmjuk. Jag har inte funnit hela min väg. Jag har inte.

Den jag är. Den jag blir. Vad jag gör. Vad jag skapar, är på grund av allt det jag inte är och aldrig kommer bli. För jag försöker inte vara allt. Inte nu längre. Inte nu längre. Inte. Att släppa taget om att vara Allt är vägen till att skapa utrymme för personlig utveckling. Självdisciplin föds ur sorg. Ur askan. Blir elden.

Jag förväntar mig allt. Men behöver inget mer.

Jag härmar alla som verkar må bra och lär mig av deras livsmönster, utan att sträva efter samma sak som de har. För jag Är jag.

Självdisciplin är att sitta mitt i en storm av ångest, och sluta putta bort den. Istället öppna ögonen. Se den. Se ditt Mordor. Möt din Voldemort. Gå in i samma rum som Jigsaw. Hoppa ner i ditt mörka hav. Du behöver inte vara rädd, för du är din egen livvakt och du är ditt mörker. Möt upp. Säg till ditt svarta att ni är ett och utan varandra är ni en person som inte lärt sig någonting. Jag är allvarlig. Självdisciplin är inget hemligt recept som bara ges till vissa i världen.

Det handlar om att gå till sina rädslor. Sluta gå från dem. Erkänn det du inte är. Det du inte har. Gråt. Skrik. Hämta andan.

Du är okej.

Du behöver inte någon annans bekräftelse på vem du är ellerr borde vara, Du behöver DIN bekräftelse på att Du är okej. Så jag säger det igen. Jag är okej. Upprepa. Jag är Okej.

Känn mentalhunger efter att vilja mer än att stå ut och vänta. Känn känslan av att oavsett var du är, hur du mår, vad du gör - så finns helt andra sidor av andra mynt. Du kommer inte för alltid stå där du är idag, det är bara det att ingen har berättat för dig att det inte är så. Ingen har sagt till dig att du Kan. Du är förmodligen som jag, uppväxt eller omringad av en miljö och människor som ser begränsningar. Som skrattar åt dina visioner. Som säger att du är galen.

Var galen.

Vem ska du lyssna på? De som inte uppnått ett skit eller De som kämpar varje dag för att finna mer än bara livets andetag?

När du bestämt dig för det, vilken sida av dig själv du ska stå på... Där har du det. Receptet på en grund till vad folkmun kallar självdisciplin. Stå enad med dig själv, gå mot strömmen. Säg Fuck Off till alla Fuckers som tänker säga att du borde sätta dig ner och vara den du alltid varit för det är bekvämast för dem.


För dig som behöver veta något om mig för att tro på vad jag säger. Jag var fattig. Jag var djupt ner i alkoholen i många år. Jag levde igenom mina maniska episoder. Jag har tagit en överdos. Jag borde vara död. Jag har blivit slagen. Hotad. Hatad. Jagad. Ratad. Jag känner mig gammal. Det har varit ett långt jävla liv och dessa rader beksriver endast en bråkdel, men för mig handlar det aldrig längre om Då. Det handlar om Nu. Det är allt vi har.


Amen.


Likes

Comments