"Hur är läget?"

"Trött."

En mening som delas världen över hundratusentals gånger om. Du är långt långt ifrån ensam. Vi är alla trötta. Väldigt ofta. De flesta enligt min egen miniatyr undersökning på instagram visar att många lever i och med trötthetsträsket.

För det är ett träsk. Det känns många gånger som om man jagar sömn med spikpistol i en vattenbassäng, konstant avlossas skott och önskan om att få träffa sängen men allting hamnar i ultrarapid. Svårigheter att somna, somna om, finna rutiner, komma till ro och oj oj oj.. Listan kan göras lång.

Jag vill att DU ska veta, att Jag VET en hel del om sömn och att vara trött. Vi har en blivande tvååring hemma. I april kommer nästa bebis. Trodde jag hade sömntrubbel innan barnet kom. Vilket jävla skämt. Återkommer till det senare. Nu ska jag i så korta drag det går berätta lite om min trötthetshistoria, så att ni inte misstar mig för någon som sover gott och nu ska ge tips om hur du kan sova lika bra. No no.

Så länge jag kan minnas har jag haft väldigt svårt att somna överhuvudtaget, även att somna om när jag vaknar 4-5 ggr mitt i natten. För mig var detta fullt normalt, från fyra års ålder pratar vi, tills jag satt på en föreläsning om sömn tvåtusentretton. Den kvinnliga professorn drog bort mattan under fötterna på mig totalt och slängde den över några andra i publiken. Det satt nämligen ett par kvinnor och störde föreläsningen så snart professorn började prata om olika saker som KAN störa våra sovvanor. Bla att vi inte ska kolla på klockan, dricka koffeindrycker för sent på kvällen eller ligga och kolla mobilen mitt i natten när vi inte kan somna om. Dessa tre till fyra kvinnor tyckte nämligen att det gick jätte bra för dem att göra dessa saker, de kunde ändå sova.

Till slut ryter professorn i och säger:

"Men om ni sover så förbannat bra, då har ni INTE sömnproblem. Så håll tyst och låt resten lyssna i lugn och ro."

Jag skrattade högt. Power pingla i den krutiga damen!

Kvinnorna höll käften på alla dagens föreläsningar efter det. Amen, liksom.

"Finns det någon här som HAR sömnproblem."

En tjej på cirka tjugo år räckte upp handen, började berätta sin problematik. Hennes sovmönster var väldigt snarlikt mitt... fast jag hade aldrig kallat det ett problem. Jag var helt enkelt trött konstant, aldrig utvilad och antog att mitt liv fick se ut så för jag sov som jag sov.

"Då skulle jag vilja att vi tar ett samtal efter föreläsningen du och jag. Några fler med liknande problematik?"

Vi var där för våra brukares skull, alltså jobb, men jag räckte ändå upp handen. Ensam. Ibland cirka femtio andra personer.

"Fast jag har inte sett det som ett problem, men ja, jag har ungefär exakt samma sovvanor som hon har." Svarade jag. Inte ens under tiden på slutenavdelning hade detta kommit upp som ett problem, enligt läkaren behövde jag bara hjälp att somna på kvällarna och döva ångesten med tabletter.

Professorn riktade sin uppmärksamhet åter till den tystnade kvinnorna.

"Där. DÄR har ni en person med riktiga sömnproblem. Och hon vet inte ens om det. Har inte ens vett att be om hjälp. För igenom sådana som NI hörs hon inte, för hon tror ALLA har sömnproblem."

Från barsk och bitsk vände hon sig till mig med vänliga ögon.

"Då skulle jag vilja prata med dig med. Det finns absolut några saker du bör testa för att få sova bättre. Okej?"

Ehm... "Okej." Vem var jag att påstå igen, till en kvinna som uppenbarligen var mycket utbildad i ämnet och äldre än mig, att jag minsann verkligen inte har några problem med sömnen?

Vad som hände efter föreläsningens slut var att denna kvinna på under fem minuter förklarade för mig att jag måste bli medveten om att mitt sömnbeteende är ett problem, men att det inte behöver vara så. Om jag ville kunde jag höra av mig, men hon trodde att jag skulle kunna finna mina egna vägar igenom affektiva, olika online övningar och ett par nya rutiner. Jag var enormt tacksam. Är fortfarande. Tvåtusenfemton gick jag på samma föreläsning en gång till. Hon kände inte igen mig, vilket var mer än okej. Jag var bara glad att få allt återupprepat igen, eftersom jag sov katastrofalt dåligt trots alla försök till att ordna upp det.

Där har du det.

Nej.

Jag kommer inte komma med tips om varm mjölk och mogna bananer innan läggdags. För det handlar om något mycket större och helt annat. Häng på.


"Där. DÄR har ni en person med riktiga sömnproblem. Och hon vet inte ens om det. Har inte ens vett att be om hjälp. För igenom sådana som NI hörs hon inte. Hon tror att ALLA har sömnproblem."


Sömnproblem har lika många olika definitioner som det finns människor, absolut finns det några utmärkande saker, men vi alla kan uppleva det olika. Sedan vi fick barn kan 3-4timmars sömn räcka för att hålla mig på benen en hel dag. Med 5-6timmars sömn, trots att en blivit väckt sju gånger, så mår jag okej. Orkar kanske inte mycket, men det går ändå att göra en dag av dagen.

Innan barn räckte oftast inte ens 12timmars sömn till.

Det är tidigt att säga, jag gör det ändå. Sedan i mitten av juli 2017 har jag svarat mindre och mindre att jag är trött, för jag började ställa in mig på att det är vad det är, men jag är mer saker än trött. Trött går inte först. Sömn gör, men inte att svara att jag är trött.

Den medvetna tanken gjorde att jag inte längre fokuserade på att hela tiden jaga sömn och tänka på hur trött jag är, jag kunde släppa stressen över hur lite jag sovit och lita på att jag ändå tar mig igenom dagarna. Detta frigjorde en massa andra saker, äntligen kunde jag få chansen att känna hunger och mättnad. Började ibland till och med skratta för att något var roligt. Något som jag knappt orkat innan, för jag var fokuserad på att jag var trött.

Ett annat resultat av den släppta stressen blev att när jag väl sov, så sov jag relativt bra. Alltså inte lika oroligt som jag gjort tidigare när jag tvångsmatat min hjärna med att räkna får för att somna så snabbt som möjligt.

Medvetenhet är ett starkt verktyg. Ett av mina bästa vapen i alla kategorier.

Många runt omkring mig var nervösa inför första barnet, då de VET att som en person med bipolär diagnos är det extra viktigt att kunna sova bra om nätterna för annars blir hjärnan bindgalen. Typ. Jag var också orolig. Idag är jag inte det. För helvete vad vi kan klara saker fast att vi är så trötta att det känns som om kroppen ska gå av.

Är Du ofta trött? Det är okej. Börja bli medveten om lagren av dig Under det svaret. Vad mer finns där? Än trötthet? För det bor så många fler känslor i dig, även om tröttheten lätt tar över för den känns så intensivt. Trots det, kan vi lura hjärnan och få den och känna att vi inte alls är så trötta som den tror.

Inte för att jobba mer. Inte för att utmana oss. Inte för att orka åka iväg på den där fikan eller mötet du egentligen inte ville gå på.

Utan för att du ska må bättre i den mån du kan.

Så min fråga är, ska tröttheten få äga ditt liv eller ska du ta över rodret nu?

Fundera på saken.


Ps: Jag sover fortfarande inte bäst och har samma problematik som innan, ändå kallar jag mig pigg nu för tiden. Mitt råd är alltså: Ta reda på om din sömn är ett problem eller inte. Där efter tonar du ner dina svar om hur trött du är med femtio procent och ger dig själv ett medvetet fokus på allt annat du också är. Do I make my self Clear? Good.


Amen.


<a href="https://www.bloglovin.com/blog/19157475/?claim=m3a9z39pxby">Follow my blog with Bloglovin</a>

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

2017. Augusti. Affektiva.

Läkaren såg förvånat på mig. Som om hon inte riktigt hört eller trodde på vad jag sa.

"Du menar att du förhindrade din panikångestattack för att du inte villa ha den framför din dotter?"

Jag nickade. Precis så. Vad var det som var så konstigt med det?

Läkaren, en kvinna, satt tyst en stund. Skrev något. Tittade upp igen.

"Om du inte haft en annan utväg, hade du kunnat övervinna hela attacken då på grund av att du inte ville se din reaktion gå ut över ert barn?"

"Kanske", svarade jag och förstod vart vi var på väg.

Bläddrar man tillbaka ett par veckor så hade jag redan svaret på vad hon nu skulle säga. Det var då jag sett filmen Im Not your Guru med Tony Robbins för första gången. Den filmen som sa mig mer än något annat jag sett och som lärde mig på under två timmar HUR offantligt mycket kapacitet vi människor har - vi bara använder den inte.

Kvinnan i vita rocken såg lurigt på mig.

"Du vet vad jag ska säga nu."

"Ja", svarade jag. "Jag behöver inte ha panikångest mer. För det bestämmer Jag."

...

Det var en lättnad. Samtidigt kände jag för att kräkas. Om ansvaret låg på mig, min kapacitet och MINA axlar, det var enormt. För stort. För tungt. Gud så jag inte ville att det skulle vara sant. Gud så jag ville stryka orden om att jag tagit mig ut ur huset för att barnet skulle slippa se min smärta den där dagen, läkaren såg styrka. Jag ville inte se mer.

Jag ville ha tillbaka min snuttefilt, offerkofta och få fortsätta tänka ostört att panikångest heter just panikångest för att det inte går att göra något åt. Eftersom man har panik.

Också är det inte så.

Det sög.


"Alla är vi olika. Tolka utifrån Din förmåga, kunskap och nuvarande styrka. Kom ihåg, ibland behöver vi växa in i den vi behöver vara - för att bli den vi önskar."


I skrivande stund (11/2) så har jag inte haft en fullblodig panikångestattack sedan 15 juli 2017. Alltså sju månader panikångestfri. Det har varit nära fyra gånger. Fyra gånger har jag hittat ur dem innan de blåst till full storm.

Jag har mitt i dessa alarmerande sekunder analyserat hur jag gör för att trappa ner och stoppa dem, så att jag ska kunna berätta vidare - för läkarmänniskan hade rätt. Vi har kontrollen över oss själva, det är bara det att vi är så trötta på att hålla allt inombords att det vore så skönt att släppa fri paniken. Göra sig själv illa och tillfoga smärta. Men det är inte värt det. Det är inte värt det.

Mina Rutiner För Panikångest:

# Förberedelser: Såklart har jag ingen aning om när det kommer slå till. Vad som triggar mig. Jag har ett par dofter och situationer som ibland kan få något att klicka till, men det är ju de där gångerna vi är helt oförberedda på vår egen reaktion som paniken tar över. För det är då vi står lamslagna inför våra egna överväldigande känslor. Jag inväntar inte att få panikångest, förväntar mig att leva ett liv utan dessa attacker: MEN - jag övar dagligen på att vara snäll med mig själv. I små irriterande situationer andas och acceptera vad det än är. För ju mer jag förbereder mig på att vinna de små krigen, desto större kraft till självörtroende att klara de stora slagen får jag. Mer tillit och tilltro till mig själv, att jag kommer klara av att hjälpa mig själv även när det sägs vara omöjligt att stilla sinnet.

Scenario: Vi hade en diskussion här hemma för ett par veckor sedan, där jag kände att alla missiler inom mig ville avfyras. Allt eskalerade och tankarna gick i tusenbitar. Ingenting stämde överens och jag kände att jag måste få skrika. Hata. Leva om. Slåss. Läggas in. Allt detta sker på under tio sekunder. Jag har cirka tio sekunder till på mig att bestämma mig för att bryta tankemönstret eller släppa lös monstren. "Marie. Vad Blir Bättre Av att Du Får PanikÅngest? Inte Ett Skit. Okej. Marie. Andas du? Nej. Gör det då." Jag hyperventilderade och andades korta andetag i bröstkorgen, något jag inte reflekterat över eftersom jag var mitt i min egen reaktion på att fly eller slåss. Jag gav hjärnan alla signaler att ha panik. "Marie. Sluta ge Din hjärna Signaler om att Du är nära Döden. Andas. Ta en minut. Ta två minuter. Ta ett andetag igenom fönstret. Friskluft. Nytt syre. Marie. Ge dig själv En chans Att reagera utan Att agera." Jag har inte lust. En anna röst inom mig krigar i rakt motsatt riktning, eftersom hjärnan är byggd för att söka av efter hot och finna dem. Jag ger mig aldrig. Jag övertygar den gamla rösten om och om igen, om att det inte finns något att fly eller fäkta från.

För att kunna ha DEN sortens konversation med dig själv i skallen under en panikångestattack, kommer du behöva öva på det lilla först. Ett steg i taget.

# Nödutgångar: Du behöver ge dig själv utrymme när det händer. För Du VET att det händer. Du kommer inte ha lust att eller vilja ta hand om skiten som virvlar upp, men du kan, det är ditt val. Är du ensam, då behöver du ha en nödutgång som hindrar dig från att slå/skära/hata/döda dig själv. Slå igång en speciell låt som påminner dig om att This To Shall Pass. Lägg dig när och lägg dig på dina händer, lås fast dig själv medan du reder ut vad fan som pågår. Ta på dig kläderna och gå ut, gå en promenad i vilken takt som en avlöser saker för dig. Har du barn/partner/etc: BE OM UTRYMME. Bara DU kan förklara det för dem. För de kommer inte veta. De kommer inte förstå. Jag tror helt ärligt inte att du vill det heller. Jag önskar ingen den smärtan jag kan gå igenom rent psykiskt.

Scenario: Ensam. Jag sitter på mina händer. Låter bli att bita mig själv i läppen tills det blöder. Låter bli att slå mig själv fysiskt över käften. Fokuserar endast på tanken att vara snäll med mig själv, hela tiden tillbaka till andetaget och hela tiden rabbla - This To Shall Pass. Jag kan gråta. Skrika. Hulka. Frusta. Men jag gör inte illa mig själv. Jag slår inget. Jag inväntar förändringen som kommer till slut.

Inte Ensam. Emellan sammanbitna tänder ber jag om utrymme. Erkänner i ett ord vad som händer: Panikångest. Här hemma vet jag och maken vad det handlar om, eftersom vi båda har eller har haft dessa attacker ett antal gånger i livet, så vi förbereder oss så gott vi kan tillsammans. Men han kan inte ge mig utrymme om han inte vet vad jag går igenom. Han kan inte se att skit inom mig exploderar även om jag tycker att det borde synas ända till Nebraska. Andra behöver inte förstå VARFÖR du reagerar som du gör, För det är knappt DU gör det. Så överförklara inte. Fokusera på att klara dig igenom Det.


# Kämpa. Jag vet att du är trött. Jag vet att du lider. Jag vet hur smärtsamt det är. Bara att skriva om detta skickar mig direkt tillbaka till alla helvetesstunder jag gått igenom. All smärta jag orsakat mig själv för att slippa ångesten i bröstet. Så jag vet. Jag skulle inte kunna skriva det här om jag inte kämpat. Som en dåre. En riktigt blådåre. En sådan som de förr i tiden skulle låst in på anstalt för sättet jag tänker på sägs vara fel. Att tro så intensivt som jag gör på att det måste finnas en lösning på varenda problem, är fel enligt alla normer. Jag tror inte på normer.

Jag tror på att spränga våra ideal och mallar om hur saker och ting ska vara.

Även så Panikångest. Mörkaste Mörker.

I min kamp så hjärntvättar jag mig själv via Spotify. Listan är motivationstal på Engelska och handlar egentligen om karlar som tävlar i Bodybuilding. Jag kunde inte bry mig mindre. För vad de talar om är sant. Vi klarar så mycket mer. Vi är våran egen kapacitet och vi blir vad vi tror på. Kämpa. Tro. Öva. Lär dig mer. Läs mer.

HÄR är min hjärntvättar/omprogramering sida. Lyssna. Både när du orkar och inte orkar. Hjälp dig själv att tro på något mer. Det behöver inte vara en gud eller en idol, du behöver Tro på Dig.

Du kommer ta dig igenom detta. Du kan leva ett liv utan Panikångest. Jag lovar. För om jag idag har klarat mig i över sju månader, och tidigare snittade en attack var sjunde VECKA - Vem annat än jag kan då se till att leva resten av mitt liv utan dem?

Amen.


Likes

Comments

"Du kan må bättre. Men du kommer aldrig bli frisk." Sa Läkaren med all sin övertygelse. "Hjälp." Tänkte jag. "Ska det vara så här resten av mitt liv? Ska jag aldrig kunna äta utan att fundera på att kräkas eller börja banta på måndag?"


Han var inte den sista. Inte den första. Dietister, google och självutnämda experter sa Alla samma sak: En gång ätstörningsstörd - Alltid störd.

Jag vill slå dem alla på käften. Inte för att orsaka smärta, bara be dem vakna ur sin urdumma dvala. KLART DU KAN BLI FRI DINA ÄTSTÖRNINGAR!

H e l t F r i .

Bara igenom att få höra detta, från att jag var i tidiga tonåren tills jag var närmare trettio än tjugofem - skapar en E4:a i hjärnan av hopplöshet. En raksträcka som visar en värld utan ände där det inte ens är någon idé att försöka. För det går inte. Det säger alla.

Det var igenom mindfulness jag kom tillrätta med mina tankar där. Hade ingen aning om det till en början, men jag tänkte så här... Om människan klarar av att bli president. Om en människa överlever Titanic. Om det finns de som gör saker som är sagt att ingen kan, då måste det väl för fan gå att må bättre än så här? Just den dagen menade jag inte bara ätstörningarna utan hela min världsbild, som var ganska skev.

Jo.

Ja.

Jag hade rätt.

Idag äter jag vad jag vill. När jag vill. Jag älskar min kropp och tar hand om den så gott det går och på de bästa visen jag klarar av. Jag älskar min spegelbild och trivs i mitt eget skinn. Har aldrig planer på bantning eller dieter. Slutat räkna kalorerier och jaga "rätt" sorts mat. Istället tänker jag Näring. Jag vill ge min kropp bränsle som den mår gott av. Som jag orkar kliva upp på morgonen av.

Då och då äter jag glass eller godis. I vissa perioder mer, andra mindre. Pizza, hamburgare and so on - absolut.

Fast mest äter jag mat inspirerad av Food Pharmacy, Lesscarbs och Dagens LCHF. Gärna omvandla det mesta till veganskt och så lite mjölk/gluten/socker som möjligt.

Idag lever jag alltså så som jag lovade mig själv i sexton år att göra.

Skillnaden är att jag gör det utan pekpinnar. Utan straff. Utan självhat.

Jag gör det med Kärlek. Omsorg. Kunskap. Ömhet. Förståelse.

Kan lova att få barn förändrade hela perspektivet ännu mer, jag var redan på god väg att läka och må bättre i mig själv när jag väntade vårt första barn. Ändå levde jag mest på skräp då och åt allt gräddigt, sockrigt eller koffein jag kom åt. Den här gången åt jag vad kroppen bad om under tiden med illamåendet och under de sex sjuka veckorna i december. Sedan har jag ätit som normalt. Så som jag mår som bäst av. Mycket veganskt och mycket näringsrikmat.

Det här ämnet är enormt och hur jag tog mig till den här punkten, där alltså E4:an i min skalle är ersatt med en Autoban till Happyland och Regnbågar - den historien skulle förmodligen fylla en bok. Men i grunden handlar det om att börja tycka om sig själv. För att slutligen känna ren kärlek till den Du är. Därför kommer du sedan göra dig själv gott och sluta försöka ta kontroll över sådant som du stoppar i munnen. Mat får den betydelsen den ska ha och din självbild får vila ifred tillsammans med självkänsla och självförtroende.

Vi mixar ihop känslor med mat. Sak med behov. Måsten med hat.

För att bli fri Från dina ätstörningar, behöver du först och främst veta att det går. Tro på det. Köpa hela konceptet rakt av. Du kan bli Fri. Frisk. Du behöver vilja se det.

Då är du på väg.

You got This.

Amen.


Likes

Comments

Här är det svårt att veta hur jag ska börja, för jag vill att detta sjunker in. Ordentligt.

Lyssna.

Mirakel och Magi i vardagen är inget som är få förunnat. Det handlar noll och ingestans om någon silvrig räkmacka till rikemansland. Är det tydligt? Går budskapet in? Bra. Tack.

Skapa mirakel och magi i vardagen handlar till alla procent om att stå stadigt på sina egna byggstenar. Du vet dem som håller dig upprätt på dagarna. Har du svårt med den delen, att hålla dig upprätt, då är det inte heller lätt att se det vackra igenom smörjan.

Bilden är från min födelsedag. Jag blev trettiotre i år, vad jag önskade mig var två tidningar och få äta semlor tills jag inte vill ha fler. Dricka kaffe ur min julklapp och få en timme i lugn och ro ensam med dessa önskningar. Det fick jag. En annan dag, då det passade sig bättre. Magiskt. Mirakel.

Den där bilden ger mig lyckligarysningar igenom kroppen. Den där bilden påminner mig om hur enkelt det numera är att uppskatta det lilla. Hur jag låter de enkla sakerna av godo vara dem som upptar ALL min energi.

Utanför den här bilden ligger en stor hög med papper. Försäkringskassan. Försäkringsbolag. Skatteverket. Arbetet. Så mycket som är oklart. Så mycket som ska skrivas ut, beställas och fyllas i. Vånda och lidsamt. Samtal som behövs för att jag ska få fortsätta vara sjukskriven. Tider hos barnmorskor och funderingar över hur min mamma mår som inte har det särskilt lätt. Det finns där det med.

Minnen kan eka i min skalle från i somras då jag hade några av de största panikångestattackerna i min historia. Dagen jag gick in i pappa och bröt ihop totalt. Allt illamående sedan jag blev gravid. Oförväntade räkningar som fått oss att tappa andan flera gånger.

Jag påpekar det här, FÖR jag VET hur enkelt det kan vara för Dig att skapa en bild annars av hur guldgulligt och fluffigt just "hennes" liv råkat bli. Stirra sig blind på bilden. Utan att veta om bakgrunden. Det är Lätt att inbilla sig att bara för att en del människor verkar lyckligare än andra så har de heller inga problem.

Just där.

Just den punkten.

Det är DÄR.

Igenom problemen som vi skapar magi och mirakel.

När jag säger till mig själv på kvällen eller morgon, vilket fantastiskt liv vi har. Tack för rinnande vatten i kran och att just jag fick leva ytterligare en dag, då handlar det om ett medvetet val att se allt som varit bra. Plocka ihop de minsta bitarna tills de överskiner den största skiten. Vissa dagar skrapar jag marken efter magiska mirakel, vissa dagar får det duga att jag inte haft ont på en fläck i armen och lyckats borsta tänderna. Jag vägrar leva mer igenom endast depression och ångest. Jag är klar med det. Det finns mer i livet.

Det finns rosaskimrande magi och mirakel. För mig är det familjen. Semlorna. Kontakterna. Solen. Kallt vatten. Tidningen. Tiden att vara mig själv. Skärvorna vi glömde medan vi försökte laga den stora bilden. Chansen att förändra det jag kan och acceptansen att släppa det jag inte kan göra något åt. Tacksamheten över att förstå skillnaden.

Skapa ditt ljus. Skapa något ur inget.

Kom inte till mig och säg att det inte går.

För jag Gör det varje dag.

Amen.


Likes

Comments

Mycket av vad jag skriver om är jag sällan först om att säga, även om jag kanske hittar egna ord, så finns det ofta en inspiration i bakgrunden någonstans. Idag är det Johannes Hansen. En mental rådgivare som hellre är den jobbiga för dig och driver dig framåt, än lite snäll och låter dig själv hålla dig tillbaka. Mer om honom finner du HÄR och hans Podcast HÄR och hans böcker HÄR.

Ungefär ganska exakt vad jag vill arbeta med och som.

I vilket fall. Idag snackar vi om Psyket som en Muskel.

Jag får frågan ibland: "Hur orkar du? Hur lyckas Du?"

Det beror på vad vi pratar om, men oftast är frågan ställd i samband med psykisk ohälsa och att jag inte äter medicin för min min bipolära diagnos. Eller att jag är fri från ätstörningar efter drygt tjugo år. Eller om hur jag är glad och ser saker ur en vacker vinkel när alla andra bara ser bajsparader.

Svaret fick jag när jag hörde en intervju med Johannes på Framgångspodden, jag visste att jag på något sätt lyckats, fast jag visste fram tills dess inte hur. Men ja, jag tränar min hjärna. Varje dag. Som den muskel den är.

Att jag klarar av att hantera panikångest, ångest, stress och trötthet bättre än många är för att jag övar på det. Letar olika sätt att hantera motgångar och käftsmällar än andra. För där någon säger till mig: "Nej det går inte" - Säger jag: "Det går Visst." Det kanske bara inte är upptäckt ännu.

Inte för att någon sagt det till mig. Utan för att jag vägrar tro på att alla andra har rätt bara för att de inte försökt igen och igen och igen. Vissa kanske har försökt mer än de orka, men om jag övar mer än alla andra så kommer jag uppnå ett annat resultat.

Jaha.

Hur gör jag det då?

1. Jag började ta hand om det som hindrade mig allra mest i livet, att jag aldrig sov. Mina sömnproblem ledde till noll tolerans för misstag. Socialfobi. Ångest. Arbetslöshet. Ätstörningar. Så jag började gräva. Varför sover jag så dåligt? Jo. För att jag är i en djungel av ångest. En ångest som triggas av att jag aldrig sover. Bipolära skov som triggas av sömnbrist. Men va fan. Hur ska en ta sig ur detta?

Jag läste böcker om sömn. Gick på föreläsningar tack vare mitt arbete. Läste om skam. Googlade. Bad om tabletter på affektiva, de mildaste de hade men tillräcklgit för att hjälpa mig somna och komma till ro. När min hjärna ville börja städa lägenheten eller se en film fast att jag just släckt lampan, gav jag mig själv chansen att ändå blunda minst fem minuter och försöka känna mina andetag. I början fungerade det nästan aldrig. I början, var för mig i tre dagar. Sedan slutade jag försöka i tre månader.

Påt igen. Det här var 2012. Då hade jag haft sömnproblem av och till i mindre/större skalor sedan tonåren. I slutet av 2015 började jag äntligen nå mål. Trodde jag. Fast i det stora hela, så var jag mer på väg än jag visste och har lärt mig mer om sömn än gemeneman har en aning om. För att jag övade min hjärna. Övade den att tänka i andra banor. Gav den något nytt att bära med sig. Tyngre utrustning och starkare kapacitet av kunskap. Gjorde mig starkare.

Vad Hindrar Dig mest i Livet och hur kan du Möta upp det?


2. Ångesten. Gud.. fy fan. Sömnen var det som hindrade mig mest, men att ta hand om sin egen ångest var det som varit och är värst. För ju mer jag försökte öva på att ta hand om mig själv och se att allt ansvar för mitt eget mående låg på mig och bara mig - gissa hur högt ångesten sköt i höjden? Femtonmiljarder galaktiska mil ungefär. Jag såg ingen ände på misären och smärtan. Detta var också 2012. Fast att sex år passerat kan muskelminnet komma ihåg hur djupt jobbigt det var. Hur sargad jag kände mig. Ändå sitter jag i ett upplyst kök, fyllt av sol och kärlek. Ändå är det snöstorm ute. Inte haft någon sådan ångest på flera månader. Trots det, trots att jag mött mina demoner och min hjärna är vältränad - så kan minnet av gammal mjölksyra brännas.

Jag är inte förblindad eller naiv kring mina minnen av vad som varit, men jag är förändrad.

I det stora hela övade jag hjärnans olika områden till att börja både se och känna vad jag egentligen hade ångest för. Svara i telefon var hemskt och lyssna av ett mobilsvar olidligt, så jag började möta mig själv när jag gjorde dessa saker och sa: Det är Okej. Vad är det värsta som kan hända? Jag började kommunicera med mig själv och ångesten. Lära hjärnan igenom att träna på något den inte var van vid. Att jag var snäll med mig själv. Istället för att skälla ut mig för att jag aldrig dög. Små, små steg tog mig ur dygnetrunt cirkusen på amfetamin av ångest. Jag har mörka hålor att gräva fram ångest ur, trauman och skit som påverkat mig djupt - dit går jag inte alls. Kollar av då och då att såren ser okej ut, ärren läker - vissa syns mer än andra. Det är okej. Det är Vardagen i NUET jag övar på att vara i. Inte stanna i vad som var Då. Oavsett hur hemskt det varit.

I vilka scenarion behöver du vara vänligare med dig själv och mer stöttande? Utan att behöva söka bekräftelse hos någon annan att du gör rätt. Ge Dig Tillit.


3. Ärlighet. Det tredje av mina stora problem har varit undanflykter. Att jag ställer in i sista sekund för att jag blir nervös eller får ångest. Att jag inte vågat möta vissa rädslor eller personer för att jag varit rädd att det ska ta för mycket energi, energi jag inte känner att jag har att ge just då. Rädd för hur många dagar det ska ta att återhämta sig för att orka vara mig.

Ärligt? Jag var tvungen att se mig själv i ögonen. Skulle jag kunna vända på detta mönster och lyckas träna min hjärna till att klara av mer - DÅ måste jag också erkänna att jag helt enkelt kanske inte VILL göra allt det där som jag blir bjuden till.

Att jag VILL tacka Nej.

Att jag VILL ge min energi till annat.

För om det nu tar så förbaskat med energi att fika tre timmar med ett gäng vänner, så kan knappast ansvaret ligga på dem. Ärligt så ligger det på mig. Dig. Om det tar SÅ mycket energi att prata i telefon med någon i en timme, så kanske det helt enkelt är så att jag borde låta bli! Bara för att jag har ett ärende i stan och en läkartid betyder det inte att jag automatiskt måste passa på och göra tio andra saker, jag måste ärligt säga ifrån till Mig Själv.

Säga ifrån och veta varför man gör det. Prioritera bort olika aktiviteter medvetet istället för att säga jag har ångest/mår inte så bra/hinner inte - gör en jävla skillnad. Jag hatade att köra bil, vilket bara det gjorde att saker och ting blev så komplicerade ibland att jag var svettig innan jag ens lämnat hemmet.

Så jag var tvungen att bli ärlig. Tränar fortfarande på det, att Tacka Nej ordentligt, istället för att leta anledningar till varför jag inte orkar eller borde vad det nu än är.

Absolut. Givetvis. Jag Mår fortfarande inte bra alla dagar och kan vara i sämre skick, men det hindrar mig inte längre från att göra saker som jag verkligen vill eller behöver få gjorda. Däremot har jag förstått att det finns mycket jag varken vill eller har lust att lägga min energi på. När det uppdagades så förändrades bekantskapskretsen markant. Det sved. Länge. Jag insåg att jag bara var välkommen om jag var tillgänglig, mycket oftare än vad jag är kapabel till eller prioriterar.

Men så fick det vara. För med tiden såg jag snabbt hur mycket bättre jag mådde. Mer stabilt. Det var lättare att få tiden att räcka till. Bekanskaper jag inte visste kunde finnas dök upp och bara för att vissa kapitel stängdes, öppnades nya. Läskigt. Omvälvande. Och fantastiskt.

Vad behöver du börja säga mer Ja eller Nej till i ditt liv? Med ÄRLIG baktanke om dina egna behov, inte utifrån vad du tror andra vill eller önskar. Hur mycket mer tid skulle du få över om du lärde din hjärna och dig själv att prioritera bättre? Och med bättre menas: Sådant som du helst vill göra.

---

Att träna din hjärna. Öva. Lära om. Se den som en muskel som saker och ting inte bara "händer". Det blir vad du gör det till. Om du aldrig övat på självförståelse, förlåtelse eller mött dina egna rädslor i din egen mörka gränd - då blir det svårt att hantera det när du väl står inför olika scenarion i livet.

Mitt tips till dig som läst hela vägen hit, är att börja lyft blicken från skärmen. Fundera på vem du är och vad Du vill med Ditt liv. Det kommer inte ske på en gång. Allt kommer inte komma med brev på posten. Svaren är inte uppenbara. Ta varken mina eller någon annans ord bokstavligt alla dagar, gå inom dig. Vad skulle DU ge dig själv för svar Om du kunde? Utan att fråga någon annan. Smält det en stund. Ge tid tid.

Det är ATT du väckt din hjärna ur sin sömn som är att börja Träna den. Att du frågar dig själv saker. Öppnar dörrar inom dig som varit stängda alltför länge. Möter änglar som monster. Ljus som dimma. Du behöver inte ens gå till ett fysiskt gym.

Allt du behöver är dig. Och ditt hjärta. I din tanke.

Amen.


Likes

Comments

"Ingen andas baklänges. Därför backar vi inte."

Skrev om detta ämne i förra veckan på instagram och känner att jag vill utveckla det mer. Detta med att stressa till drömmar och visioner. Jaga reda på sitt ursprungs jag eller den man tror att man vill vara. Samtidigt som vi tror och tycker oss se att precis ALLA andra redan nått dit. Uppnått sitt. Medan du backar till ruta minus fem. Behovet av att självförverkliga sig är en av vår tids största stressfaktorer. Absolut en av de största anledningarna till att så många smäller in i väggen.

Fast jag tror också på andra sidan av myntet, att utan denna hets till vad vi tror är våra drömmar - så skulle inte så många vakna.

Jag menar så här.

Hela vår nation. Världen, var på väg att gå in i en dimma av ekorrhjul och en vardaglig tro om att ingenting går att förändra för vi är där vi är utan någon som helst makt inför oss själva.

Plopp. Bang. BAM!

Också kom uttrycket utbränd. In i väggen. Folk började trilla som flugar vid vad de trodde var olika slags mållinjer. De upptäcker hur fel de hade och att ingenting blev som de tänkt. Priset blev för högt och självvärdet ligger någonstans under skosulorna.

Inte förrän NU, när SÅ många blivit drabbabde - inser fler och fler att det INTE var en olycka. Det var ingen överraskning. Du. Jag. Han. Hon. Den. Hen. Det. Gick in i väggen för att vi var förblindade av allt vi vill ha. Allt vi tror vi borde uppnå. Allt vi anser är förväntade av oss ur tysta blickar från omgivningen.

Inte Förrän Nu, när alla hermelinerna ramlat över kanten går det tydligt att se hur det inte är en folksjukdom . Det är ett folkval. Omedvetet. Så fruktansvärt omedvetet.

Ända sättet för oss alla att kravla upp ur detta djupa hål är att att börja bli medveten om vilka vi är, vad vi gör, när vi gör det och varför vi gör det. Värdera om. Dirigera en annan väg istället för den vi stirrat oss blind på ur den form vi stöptes av våra föräldrar.

Vi behöver våga se fallen, dalarna, ångestattackarna, misslyckanden, irritation, sömnbrist, sjukdomar och depression som En Del av Allt. Något som säger oss något, inte bara något som råkade Hända eller Händer oss. Det är inget vi ska skarva bort eller skära loss, smärtan och obehaget av våra lärdomar ÄR en del av hur vi tar oss vidare. Utvecklas. Sluta stampa i samma spår som alltid. Där saker och ting stannar i tiden, fast att vi vill tro att det kan förändras utan att vi behöver göra något.

Jag har slutat leva där. Det finns så mycket mer än att stirra sig blind på väggen eller anledningarna till att vi hamnade där. Ska jag spendera resten av mina dagar ältandes i mina trauman och stanna av i hur många år jag stangerade av depression? Nej. Jag ser det som en del. En av mina vägar. Nu går jag på en ny, men den raderar inte ut vad som varit. Givetvis inte. Men den leder framåt. Jag litar på att det som varit finns bakom ryggen, det ska ingenstans. Så varför fokusera på det?

Jo. Jag vet att vi behöver lära av både historien och vårt eget bagage. Det jag säger är utan finstilt: Vi måste Sätta en Gräns ibland för hur mycket Ältande vi ska behålla i vår nutid.

Du behöver inte vara rädd för att misslyckas eller göra fel, för det gör inget. Du kommer inte backa. Det går inte att hamna på ruta minus fem, igen. Vilket egentligen bara är en känsla. För vi kan bara gå framåt. Ingen andas baklänges. Därför backar vi inte.

Oavsett vad Du går igenom och vart du ser dig själv gå - så är du Där du är och utmaningen du Är i... DEN utvecklar DIG. Oavsett vad du ser, så står du mitt i ett steg framåt. Du är mer på väg än du tror. Kämpa medvetet och sluta kämpa som om du måste nå ett mål för vad Du tror förväntas av dig. Gör det för Dig. Din kamp. Ditt liv. Du är tuffare än vad du vet.

Amen.


Likes

Comments

Igenom åren har jag haft flertalet olika mantran. De byts ut efter personlig utveckling, säsong och behov. Såklart. Ett av mina första var Andas in Andas ut, det har jag tatuerat på handleden för att alltid minnas. I en två års period när jag tränade på gym som mest var ledmotivet Aldrig Vila, just då fungerade det suveränt och drev mig framåt. Idag skulle det inte ge särskilt mycket då mitt behov av vila är enormt och jag har lärt mig att lyssna på kroppen.

Det var en dag när jag flipprade igenom instagramflödet som orden dök upp, tror det var i somras. 2017 alltså.


"This To Shall Pass." Under stod det några fler rader.

"When things are Bad, remember:

It wont always be this way.

Take one Day at the Time.

When things are Good, remember:

It wont always be this way.

Enjoy every great moment."


Ett persiskt ordspråk om jag förstått det rätt, länk till mer rättivis beskrivning finns HÄR. De etsade sig fast, speciellt de första orden för de påminde mig om resten av texten, de sa allt i sin enkelhet. Sedan dess har orden mer än en gång om dagen räddat upp ett antal olika situationer där det känns som om ingenting någonsin förändras.

För mig handlar mantran om att begränsa och identifiera smärta eller obehag. Att inte flöda över av allt som känns, kunna plocka ut detaljen eller detaljerna till vad som egentligen pågår. Inte förstora saker och ting, som vi människor har en enorm kapacitet till att göra. Då använder jag mantra som ett sätt att väcka mig ur paniken eller skräcken. En trygghet att landa i.

Om jag en morgon vaknar med mindre en två timmars sömn i kroppen, barnet ska till dagis, kaffet hinns inte med, snön vräker ner och alla i hushållet är precis lika trötta och irriterade som jag känner mig - bara där och då kör jag detta direkt: This to shall pass. Sedan startar inte bilen. Telefonen ringer. Vi hade glömt tiden på BVC. Barnet ramlar och blir ledsen. This To shall pass.

Hur farligt kan det vara? Ja. Hon blir sen IGEN till dagis. Ja, jag behöver koffein. Ja, jag skulle vilja sova tolv timmar. Men nu blev det inte så. Men snart är det bättre igen, om inte så blir det bättre ännu senare - men ingenting är beständigt.

Försäkringskassan ringer. Det är inga goda nyheter. Jobbet har problem med min sjuklön. Mamma mår sämre igen. Bananerna är slut. Jag är slut. Inte träffat en vän på två månader. Ändå. Det är en fas. Ett område. En period. This to Shall pass, rabblar jag inom mig.

Mitt i detta är jag sjukskriven såklart, därav min ständiga kontakt med Försäkringskassan. Foglossningen är så illa nu att det kommer bli kryckor och ev rullstol för att jag ska kunna ta mig utanför hemmets väggar. Jag blundar och upprepar: This To Shall Pass.

Det är inte farligt med panikångest, ångest, irritation, stress, smärta, sura miner, gråt eller bitterhet. Allt kan passera om vi tillåter det. Om vi kan se stunden för en Stund och inte för våran egen evighet.

Du är inte dömd att konstant vandra i mörker.

Du är förmodligen din största kritiker, bödel och avrättningsjury som är i akut behov av att lyfta blicken och se den stora bilden. Skapa ett mantra för att påminna dig själv, ta dig igenom det.

För det är så.

This To Shall Pass.


Amen.


Likes

Comments

Med Molly, första barnet alltså, behövde jag inte tänka så mycket. Det var som om jag visste och hon visste att jag vägrade gå igenom en så kallad normal förlossning fast att min tanke aldrig medvetet sagt något. Så hon låg tryggt i säte alla månader och det blev ett planerat snitt, som gick hur fint som helst. Jag känner att jag fött barn och varit med om den absolut häftigaste upplevelsen i mitt liv tillsammans med henne och maken.

Nu är det annorlunda.

Jag har gett mig utrymme för reflektion över detta med förlossning. Och jag vill inte. Jag är livrädd. Alltså inte logiskt.

När min barnmorska fick se blanketten jag fyllt i där det stod att jag på en skala från 1-10 var Rädd för förlossningen så skrev jag 10.
På raden under fanns frågan om jag var Orolig eller Nervös så skrev jag 1.

Hon tittade på mig. Va?

Vi känner varandra ganska väl och skrattade, sedan förklarade jag. Det finns ingenting inom mig som är orolig för att allt ska gå fel eller för att jag ska tappa kontrollen, nej nej. Det jag är Rädd för är allt EFTER förlossningen. Så egentligen är jag väl inte så skraj för förlossningen. Det är allt efteråt. Om en ska spricka från Ystad till Haparanda och behöva sys. Sövas. Bedövas. Alla som ska vara där och peta. Alla kontroller. Uppföljningar i gynstolen. Jag tänker inte gå in på detalj, men vi kan väl säga som så här..

Jag har ett trauma i bakgrunden som sätter i käppar i hjulet. Vilket de i min närhet och numera Aurorateamet vet om. Så jag ska få hjälp. Det känns tryggt och jag litar på att tillsammans kommer vi komma fram till vad som fungerar bäst för mig, oss. Gissningsvis får jag ett snittkontrakt. Så OM jag känner nej nej nej jag vill verkligen inte detta, ett ord från mig och det blir snitt direkt.

Inom mig bor inget dåligt samvete eller nervositet för detta. Alls.

Det är inte mycket i detta liv jag är särskilt rädd för, så de få upplevelser jag inte gärna utsätter mig själv för - respekterar jag. Har inte bråttom att utmana allt och konstant övervinna dessa fronter. För jag har vunnit så mycket redan och jag siktar alltid på att må mitt bästa istället för att alltid kanske göra vad som i andras ögon kan uppfattas eller förväntas som det "rätta".

Segla, åka båt över huvudtaget och simma i mörka vatten eller snorkla/dyka är jag livrädd för. Har stor respekt för levande varelser i vatten och min oförmåga att simma ifrån dem om jag blir rädd. Tycker heller inte om att köra bil vintertid, men har övervunnit rädslan för bil resterande årstider och kör då utan problem. Det tog mig sju år att nå dit. Tidigare har jag haft socialfobi och knappt klarat av att gå utanför dörren på flera veckor åt gången, nu är det inte ett problem.

Telefonsvar, folk som knackar på dörren, mörker, kolhydrater (Ja, man kan vara rädd för mat om man intalat sig själv att de är så dåliga för en att man är en idiot som fortsätter röra dem), åska, flygplan, tåg, döden, rovdjur och säkerligen en hel del mer har jag varit så rädd för att panikångest varit en direkt reaktion om jag behövts utsättas för något av detta.

Så jag tänker så här nu.

Visst. Jag är rädd för förlossningen, det känns inte logiskt men naturligt att ge mig själv rätten att vara det. Ta mig själv, mina minnen och vem jag är på allvar. Göra mitt bästa för att reda ut detta tillsammans med de på Aurora och förhoppningsvis hitta ett sätt att möta rädslan utan att köra överr mig själv. Jag tror på att vara snäll med mig istället för påtvingad "duktighet" av drivkraften för att framstå som stark eller superkvinnan som ska klara allt.

Vilket som är jag helt säker på att lillebror till slut kommer ut på ett eller annat sätt, vilket jag inte är orolig för. Tänker på att jag i slutet av april kommer hålla vår lilla pojke mot mitt bröst, se familjen i ögonen och oavsett hur han blev född, få säga: I did it. We did it. Nu är han här.

Har en nyfikenhet över vad jag i början av maj kommer skriva om detta, för jag reflekterar redan nu över att jag antingen kommer svära litervis över hur jobbigt förlossningen blev eller så gick allt skit bra. Så OM jag ska tänka ut saker i förskott, varför inte lika gärna se det goda och positiva? Tänka att i början på maj kan jag skriva ett inlägg om hur bra allt blev. Vad onödig min rädsla varit, oavsett hur naturlig den är.

Ja.

Många funderingar har jag.

Vad är du rädd för? Och kan du tillåta dig själv att vara det med en öppen nyfikenhet?

Om drygt tre månader möter jag min nuvarande största rädsla, vare sig jag vill eller ej, och min plan är att göra det med glädje.

Amen.


Likes

Comments

För några månader sedan blev jag kallad för något jag inte hört förut. Vinnarskalle. En vän till mig sa det ordet, som om det ver det naturligaste i världen. Hon pratade på om hur driven jag var och envis. En sådan där röd person som hela tiden jobbar till mål. Vad hon inte visste var vilken slags process som slog igång inom mig, i vanliga fall tackar jag för en sådan komplimang med överdåd av kärlek - den här gången log jag lite snett och visste inte vad jag skulle säga.

Var det jag? Var det verkligen mig hon pratade om?

Ja. Det var det.

Efter en del funderande på saken så kom det på tal igen häromdagen och nu har jag några svar till mig själv. Varför det ibland är så lätt att gå vilse i mig själv när jag gör misstaget att tro mindre om min förmåga istället för att se potential och framgång.

Jag tror många av oss gör det här misstaget, därför vill jag dela med mig av mina tankar kring detta med Vinnarskalle.

Det behövs ingen sport för att du ska kunna kalla dig själv det.

Livet är ingen tävling, det har jag ristat in i mina revben med bläck, däremot så kan det ibland krävas mer av oss för att orka leva än man egentligen hade tänkt orka. Hade. Tänkt. Orka. För vi alla önskar oss en lite enklare vardag, lite mindre problem, bara lite finare väder och bara några extra ljusa stunder. Vi är sällan nöjda. Vi vill ha mer. Där kommer vinnarskallen in.

Hur mycket mer vill du ha och hur mycket kan just du kämpa för att ge dig själv det? En djupare fråga är alltid också om Du verkligen Behöver vad det är du längtar så innerligt efter, eller om det är ett påhitt av din fantasi. Vi behöver egentligen inte mycket, vilket är svårt att se i en djungel av intryck och påtryckningar från omvärlden att vi SKA vilja mer. Självförverkliga oss och leverera karriärer på löpande band. Skryta om hur trötta vi är, vem som sovit minst och vem som jobbat mest.

Nu till ljuspunkten. Som jag ser det.

Jag använder min vinnarskalle, nu när jag vet att jag har en, till att göra bra. Till att enträget kämpa vidare för en vardag med först mindre ångest och sedan ingen alls. Jag kämpar för att finna tacksamhet, förnöjsamhet, acceptans och förståelse. Väckt en nyfikenhet inom mig som med öppna ögon och öron försöker se och höra saker ur annorlunda perspektiv. Jag använder min vinnarskalle till att förändra mig själv, till att bli någon jag föredrar att vara. Till en person som mår bra. Bättre. Dels för att jag vill leva ett liv givetvis som består mer av glädje än depression. Dels för att jag inser att jag har en förmåga att Ge andra inspiration igenom min egen kamp.

För mig finns tusen anledningar att vara med i livets spelplan, men jag tävlar inte. Ändå vinner jag. För jag ser mål, utan några förbehåll eller regler. Det enda jag behöver göra är att fortsätta andas och utvecklas. För mig. För min familj. För dem som jag hoppas kunna göra en förändring i livet för, bara igenom att jag aldrig slutar skriva.

Min diagnos är oförändrad. Bipolär typ 2, med skov som kommer och går beroende på hur jag sköter min sömn, mat och träning. Just nu går träning inte så bra eftersom jag är tvungen att sitta still mycket mer än jag vill pga foglossning from hell, hanterar sömnproblem och gör mitt absolut bästa för att fylla min kropp med bra näring.

Igenom livet kommer vissa förutsättningar aldrig förändras för mig.

Jag klarar inte av att jobba 8-16. Fem dagar i veckan. Jag har svårt för stora sällskap och stökiga miljöer då de dränerar mig på energi och oftast blir för mycket. Allt som har med socker, koffein och vittmjöl att göra är något jag behöver balansera för att inte trigga igång smärtor eller hypomanier. Sova eller vila kommer alltid gå före kalas, läkarbesök, fika, middagar, bio, träning, vänner, nöjen och resor. OM det är så att jag sovit så pass dåligt över en period att jag behöver ta tabletter - då går sömnen till och emd före familjen. För att jag ska fungera. Inte kollapsa.

Motgångar. Begränsningar. Hinder. Bara se allt man inte kan. Vissa kanske skulle kalla detta för regler.

Jag ser dem som mina undantag.

De är hanterbara, går att skjuta på eller rucka på i korta episoder. Min vinnarskalle är instruerad och konstruerad efter mina order att tänka så. Se på saken så. Igenom allt som går emot, söker jag av i mellanrummen vad som finns kvar. Slutar aldrig hitta sätt att gå dit andra inte vill gå, för att jag vet att efter det - kommer jag komma ut på den där sidan de flesta drömmer om. Frid. Lycka. Medvetenhet.

I mellan raderna står allt. Där i ligger utrymmet för Din förändring. Min. Det är inte orden eller meningarna jag skriver kring vinnarskalle där vi ska leta mål, det är det som händer inom dig efter att du läst. Din reflektion. Din syn på saken. Ditt uppvaknande.

Uppenbarligen har jag lätt att glida in på sidospår, så jag avslutar här med att säga:

There is no Winning.

There is just living.

Amen.


Ps: På mitt instagramkonto @aldrigslutaskriva pågår över helgen en tävling/utlottning av boken Det stavas Bipolär : och en gnutta Borderline av Carrå. Välkommen att delta!

Likes

Comments

Detta minne ekar mer eller mindre ofta i mitt huvud, den där dagen 2012 när jag vaknade och undrade om himmelen bestod av lysrör. Jag hade överlevt en överdos. Ett medvetet intag av så mycket sömntabletter och betablockerare jag kunde få i mig för att dö. Precis som ordspråket lyder så ville jag inte dö, jag ville bara inte leva mer heller. Inte med de psykiska smärtorna som aldrig verkade ta slut hur jag än kämpade för att bli fri dem.

Jag hade alltså överlevt.

En signal av ljus var påslagen inom mig och jag visste att vad jag än hade gjort hitintills inte kunde upprepas. För den fanns inte utrymme för fler misstag av den kalibern. Så jag låg i sjukhussängen och funderade, vad hade gått så fel? Vad var det jag inte förstod? Varför var inget jag gjorde tillräckligt för att bli bättre? Må bättre. Känna mig bättre.

Misslyckandet och otillräckligtheten som människa ökade på ångesten fast att jag inte hade energi kvar att ha någon. Svärtan la sig över bröstkorgen. En kvinna kom in i rummet.

"Hur mår du?"

"Jag kan se allt, men jag känner ingenting. Ändå mår jag så dåligt. Hur går det ihop?"

"Du har överlevt länge. Kanske är det dags att börja leva istället?"

Det hon sa var en fullträff. Jag blundade och tårarna kom. En bekant hand tog min. Det var mamma. Jag kollade efter kvinnan som nyss varit där, frågade mamma vart hon tagit vägen så snabbt?

"Det har bara varit jag här. Jag väntade på att du skulle vakna, vilket du nyss gjorde."

Jag vet inte om det var mitt sjätte sinne. En ängel. En energi. En kraft. Jag bryr mig inte i vilket, huvudsaken är att jag förstod orden och att en ridå gick upp. Förändringen var brutal, inte på en gång och inte så tydlig som en människa med dödsångest kan önska - klarhet är ju allt man vill uppnå egentligen, men en nyans. En ton eller en not inom mig var förändrad för alltid.

Överleva handlar om att gå på adrenalin, varje dag hitta olika sätt att klara sig igenom livet med någon slags mentalhälsa i behåll. Konstant jaga svar på varför jag mår som jag mår och konstant leta lösningar på att sluta må så. Man blir trött av det. Själsligt trött. Så trött att man tror att man är trasig och aldrig kommer att kunna lagas. Varken med superlim eller magisk dunderhonung. Man biter ihop och accepterar att inget riktigt hjälper, överlappar sig själv med det ena dåliga stygnet efter det andra då stressen tar över för enligt handboken ska du vilja leva och inte ifrågasätta detta. Överleva är något ingen ska behöva göra mer än några gånger i ett liv. Ändå är överleva från en dag till en annan, ibland en sekund till nästa, något väldigt många av oss gör på daglig basis år ut och år in.

Leva handlar om att jag började låta mig må skit. Jag började låta mig själv ha känslor som ingen annan ens vill se skuggorna av. Jag lät ett skifte av makt påbörjas inom mig. Små steg. Började fråga mig själv vad jag vill. Vilken slags mat är god? Tycker jag om promenader eller att springa? Hur intresserad är jag egentligen av att sitta och fika i flera timmar? Vilka slags personer omger jag mig med och hur påverkar det mig? Är socialmedia något som behöver en paus för just nu kan jag inte hantera det mitt i allt? Leva är att lära känna sin egen sanning om vem man är, gott som på ont. Högt som lågt. Lära sig gilla sig själv, precis som man är.

Det var 2012. Juli. 22.

Klick. Ping. Bang.

Idag är det 2018 och översikten av de senaste fem och ett halvt åren är mäktig. Den är flera hektar och rymdmil stor. Flickan har blivit kvinna och jag har verkligen hittat ett sätt att leva där allt inte är så förbannat jobbigt hela tiden. Fast att det kändes omöjligt. Fast att till och med vissa läkare/kuratorer/psykologer/vänner sa att jag kanske måste acceptera att det aldrig kan bli så bra som jag pratar om eller drömmer om för så bra mår faktiskt ingen.

Jag har alltid gillat de oddsen. För någon behöver vara den första att gå på månen. Någon behöver vara den första att överleva och resa sig från något ingen sa var möjligt. För att låta andra se, höra, känna - att inget är omöjligt.

Det mest konkreta och tydliga jag kan ge dig där ute som går igenom en liknande kamp av tappad livslust och slocknad glädje - fortsätt. Andas. Titta uppåt. Byt ut ordet överleva till leva. Se framåt. Tids nog kommer du behöva rensa i bagage och arkiv ändå, men allt behöver inte göras på en och samma dag.

Vi pratar om månader och år av processer, faser och perioder. Insikter, utsikter och bakslag.

Huvudsaken är att du fortsätter, för det kommer komma till dig. Du kommer en dag blicka tillbaka och kunna se över tiden som passerat och säga att du gjorde det. Du gav aldrig upp. Alla får inte ett sådant exakt ögonblick som jag pratar om, det kan vara flera faktorer och händelser som spelar in. Alla har inte samma slags minnesbank som jag har, du behöver inte minnas vad som fick dig att börja din inre resa - du behöver bara tacka dig själv den dagen du blir medveten om att du är på den.

Din livsresa.

För du gör den nu.

Frågan är bara om du överlever eller lever och om du vet skillnaden på vad som är vad för just Dig? Mitt starkaste tips, är att Du tar reda på det. För mig gjorde det hela skillnaden. Död till liv.

Amen.


Likes

Comments